Förra veckan genomförde hon sin sista kyrkogårdsvandring. Men medlemmarna i föreningen har sagt: "Det kan du glömma":
– Men jag tror att det blir så, för det tar mycket förebredelsetid. En vandring tar tre timmar att genomföra och helst vill jag göra dem på sommaren, men då har man så mycket annat, säger Ulla Wikman.
Under en vandring pratar hon och berättar om det gravstenar hon har inventerat.
– De som är med har också mycket att berätta, så det blir riktigt intressanta möten.
Ulla Wikman var med i gruppen som bildade forskarföreningen 1992. Hon hade själv börjat släktforska 1990.
– Jag började med min morfar, som då fortfarande levde.
Hon är intresserad av människor och livsöden och tror det beror på de historier om människorna i byn Kypasjärvi som hennes mormor berättade. Ulla var mycket hemma hos sina morföräldrar i Överkalix på skolloven.
Sveriges släktforskarförbund gick i slutet av 90-talet ut med en uppmaning att göra gravstensinventeringar. Ulla Wikman hörsammade den uppmaningen och började med sin inventering 1999. Totalt har hon inventerat över 100 gravstenar i Överluleå församling och cirka 15 i Edefors.
Gravarna bör vara äldre än 70 år. Då kommer man åt uppgifter i dödsböckerna. Uppgifter som annars är belagda med sekretess. Ulla förklarar att hon börjar med att vandra på kyrkogården och dokumentera aktuella gravstenar. Hon skriver ned exakt vad och hur det står på dem. Hon beskriver också den exakta platsen, mäter stenen och dokumenterar vad det är för sten.
– Det är grunden, men sedan vill jag naturligtvis veta lite mer och gör därför släktforskning.
Boden var vid sekelskiftet en liten by och folk flyttade hit från när och fjärran. Som exempel nämner hon en familj som flyttade till Boden från Söderhamn. Han var källarmästare. De hade två barn med sig och fick ytterligare två i Boden.
– Dottern som föddes här dog ett år senare, 1907. De begravde den lilla flickan och sedan flyttade familjen härifrån. Pappan dog 1924 och mamman 1931. Båda gravsattes här i Boden. Det finns många livsöden som man blir berörd av.
Ulla Wikman säger att släktforskningen givit henne en helt ny inställning till livet och vad som är viktigt.
– Det absolut viktigaste är att vi bryr oss om varandra. Som när prästen skrivit i kyrkboken om en utfattig familj och att barnen saknar skor mitt i vintern. Om någon hade ett funktionshinder så kunde det stå att en döv person var idiot, det är hemskt. Det är många sådana saker som griper tag i en.
Ett livsöde nämner hon särskilt. Berättelsen om en av de gravar hon inventerat handlar om sex barn som miste båda sina föräldrar inom en väldigt kort tid. Året var 1891 och tre av barnen, däribland tvillingar, splittrades och placerades i fosterhem. Det äldsta barnet var tolv år.
– Han och hans två år yngre syster och ytterligare ett syskon stannade kvar på hemgården. De skötte ett helt jordbruk själva. Det kan ju inte ha varit lätt. Man förstår hur tufft de ska ha haft det. Äldsta pojken bildade sedan familj och blev kvar på gården livet ut.
Hon gör en liten avvikelse och berättar om ett morddrama I Svartbjörnsbyn i början av 1900-talet, en historia som levt kvar i byn och som Ulla själv tänkt på mycket genom åren. Ett par, han vara vagnslyftare vid järnvägen, flyttade från Luleå till Boden. Under loppet av fem år födde hustrun Mathilda fyra barn.
– Det var så tragiskt. Hon tog ihjäl alla sina barn. Jag hittade uppgifterna om dramat i tidningsrullorna och var bara tvungen att släktforska. Jag undrar om Mathilda fick en amningspsykos. Den här tragedin har förföljt mig alla år.
När Ulla Wikman går och inventerar gravstenar inser hon hur mycket av Bodens historia som finns på kyrkogårdarna. Där finns handelsmän och hantverkare. Ibland, säger hon, att släkten kanske velat göra sig lite "finare" än den var. Hon hittade en gravsten där det stod att mannen var polisman, men har inte lyckats hitta några sådana uppgifter när hon forskade vidare. Däremot arbetade mannen i forten och ibland arbetade han som vakt.
Överluleå församling är inte så gammal. Kyrkan och kyrkogården invigdes 17 juli 1831. Efter invigningen förrättades två begravningar. De är de två första gravarna på Överluleå kyrkogård. Det var Nils, två år och sex månader. Han var son till inhysesman Johan Wallin i Svartbyn. Så var det en dräng från Buddbyn, Erik Persson, 36 år och sex månader, som dött av lungsot.
– Gravarna finns inte kvar. Jag vet inte var de ligger. Man tar bort gravstenarna, men återanvänder gravarna. Man gjorde det ganska ofta innan Lundagårds kyrkogård byggdes, förklarar Ulla Wikman.
I och med inventeringen kan man hitta igen gamla gravar som en gång fanns på den exakta platsen. Allt finns lagrat digitalt.
Fotnot: Överst på hemsidan www.genealogi.se finns en sökruta. Skriv in gravsteninventering där och klicka vidare på 300 000 poster i Gravstensinventeringen. Där kan man klicka vidare på "Sök en grav - klicka här!".