Klockan är kvart i sju. Boden har börjat vakna och personalen i Sandbackagruppen samlas. Chefen Suzanne Stigsdotter uppmanar gruppen att ta det försiktigt där ute - det är halt.
Hans Byström sätter sig i bilen.
– Förra helgen var inte rolig. Då fick man börja med att skotta fram bilen.
Tid som inte finns inräknat i schemat. Men Hans Byström verkar inte var den som stressar upp sig.
– Nä, jag tycker det är onödigt. Det är ju inte så mycket nytta med det.
Gör en pipa
Han berättar att det vissa morgnar är lite mer brådskande om han vet att personen han ska till ligger i sängen och väntar på att få hjälp att stiga upp.
– Många går och lägger sig tidigt och vill därför upp tidigt.
Han anländer till Per Larsson.
– God morgon, är du vaken?
Det är han. Han sitter i skräddarställning i soffan och visar att han håller på att göra en pipa. Per ska senare ta bussen till jobbet på dagverksamheten där han arbetar med demontering.
En konst
Strax före klockan åtta kör Hans Byström vidare till Ingrid Markström. Hon ringer färdtjänsten och avbokar resan till dagverksamheten.
– Jag har sovit dåligt och vill inte gå ut när det är halt. Jag har fallit nog.
Det är bland annat på grund av en skada hon ådrog sig i ett fall som gör att hon behöver hjälp med vissa saker.
– Men det är en konst att ta emot hjälp när man jobbat inom vården.
Varför?
– Kan själv. Det känns fel, men jag klarar mig inte längre utan hjälp, att dra dammsugaren är inte att tänka på, säger Ingrid Markström och tillägger att hon kände samma motstånd inför sin nya "kavaljer" och pekar på rullatorn.
– Men jag är tacksam att knoppen fungerar.
Kom hem
Ingrid Markström är 88 år. Hennes pappa var rallare och familjen flyttade en del, men när de bodde i Finnerödja så fanns där inga jordgubbar.
– Då plockade man potatis. Jag var 8-9 år och hann inte med, utan fick hjälpa till i köket och laga mat i stället. På den tiden fick barnen hjälpa till och det skulle inte skada i dag heller, i stället för att göra ofog.
När Ingrid Markström flyttade tillbaka till Boden kom hon hem. Hon har jobbat på Bodens lasarett och på Erikslunds gamla äldreboende.
– Då fick jag smäll på fingrarna av en lärarinna. Vi höll på att baka bullar och hon flyttade dem. Jag tänkte hjälpa till så att de inte skulle bli överjästa, men hon tyckte det var hennes jobb.
En gräns
Hon tycker det är roligt när de kommer från hemtjänsten.
– Jag får någon att prata med, fast man får ju inte hemtjänst för att prata. Jag kan tycka att det är för många besök, men det är för att jag tänker att någon annan kanske behöver hjälpen mer. En del har ju inga anhöriga.
Ingrid Markström tycker det är bra att det har kommit in mansfolk i vården eftersom de är starkare.
– Men jag har en gräns. Ingen karl kommer någonsin att få duscha mig.
Mer omsättning
Egentligen tycker hon inte om att tala om krämpor och sjukdomar.
– När de börjar tala om det på dagverksamheten då går jag och sätter mig vid vävstolen i stället. Det är fin personal där, men kommunen har tagit av oss en timme. Jag hade gärna stannat där en timme länge, men man rättar sig efter order.
Hans Byström låser när han går och åker vidare till nästa kund, Ulla-Britt Kenttäs mamma, som är 94 år.
– När pappa fick hemtjänst fanns Norrbackagruppen. Den var väl inarbetad och homogen. Jag kände mig 100 procent trygg. Sedan blev det sammanslagning och Sandbackagruppen bildades. Jag tycker det var synd för det har inneburit mer omsättning av personal.
Villa vara hemma
Hans Byström har varit med om ett par omorganisationer inom loppet av ett par, tre år. Ibland tycker han det känns som det organiseras om och byts ut folk bara för att se vad som händer.
Ulla-Britt Kenttä berömmer mammans kontaktpersoner, Hans och Anna-Karin.
– Jag får återkoppling genom dem och det är tack vare dem jag känner mig trygg. Helst skulle jag vilja att mamma kom in på ett boende, men hon vill inte lämna sitt hem, säger Ulla-Britt Kenttä.
"Nu skojar du"
Hans hjälper hennes mamma och rättar till moderns röda kofta.
– Hans är en person som verkligen månar om de gamla. Han inger alltid ett lugn även om han har tider att passa så överför han det inte på mamma. Även när han var hos pappa så fick det alltid ta den tid det tog, säger Ulla-Britt Kenttä.
När hon skämtar och skrattar till frågar mamman vad som är så roligt.
– Hon klagar på mig, säger Hans Byström och ler.
– Nu skojar du, säger Ulla-Britt Kenttäs mamma.
Hans Byström åker och tankar biogasbilen. Tid för det finns inte inlagt i schemat, men han säger att de brukar hitta en lucka. Schemat är ett pussel.
Önskar mer frihet
Dyker det upp något så vill han inte vara en paragrafryttare, utan försöker anpassa insatserna till kundernas behov och önskemål. Han skulle dock önska sig lite mer frihet. Alla uppdrag är beskrivna, vad en person behöver stöd med. Om det då är inplanerat städ, men en person hellre skulle vilja gå ut på grund av att han eller hon inte varit ute på länge, så skulle Hans Byström vilja att det fanns utrymme för det utan att behöva känna att han "begår ett brott".
Även om man inte längre mäter tiden hos varje kund så bedömer han att tiden för varje insats har blivit kortare. Och fikarast blir det bara i mån av tid.
– Varje insats ska ta en viss tid, till exempel ska duschning ta 20 minuter. Men om jag kommer hem till en person som ligger och sover tar det längre tid än om jag kommer till någon som sitter uppe och är pigg och glad.
Berättar minnen
Efter lunch åker Hans Byström till änkemannen Börje Larsson, 93 år. Han berättar minnen från rekryten och reciterar en dikt. Han har sjungit i kör och talar om att han varit valarbetare.
– Man fick skynda sig att räkna rösterna.
Han berättar att han fick börja jobba som ung fast han hade bra betyg. Han skaffade själv böcker och läste.
Börje Larsson oroas över halkan, men gläds åt att det gått bra för barn och barnbarn.
Tycker om människor
På eftermiddagen har Hans Byström tagit över trygghetslarmet. Men den här dagen kommer inget larm. Det blir återbesök hos ett par kunder. Hans berättar att han tycker om att de har så olika målgrupper. Det är samtidigt en utmaning. De arbetar med äldre pensionärer, funktionshindrade och missbrukare. Hans Byström började jobba inom vård och omsorg 1998. Han hade planer på att söka sig till ambulanssjukvården, men fastnade för vården och utbildade sig till undersköterska.
– Jag tycker om mötet med olika människor.
Börjar skymma
Omkring halv två anländer han hos Kaj Johansson. Medan Kaj värmer maten kollar Hans Byström tvätten och ser till att den tumlas.
– Egentligen är jag inte hungrig. Det är lite tidigt, men jag brukar äta en kvällsmacka på kvällen med mjukost.
Kaj Johansson gillar att fota. Han har några fina naturbilder uppsatta på väggen, men säger att hans kamera blev stulen när han hade inbrott.
På väg därifrån börjar det skymma, men det återstår ytterligare ett par besök. Det sista för dagen är hos en äldre dam med mycket stark integritet.
– Man ska vara lyhörd och får inte gå in med sina egna idéer. Ibland möts man av skratt och ibland av ilska och tårar. Då måste man anpassa sin egen sinnestämning till det, känna av vad det kan beror på så att det inte blir missförstånd från början. Även om man inte får fram orsaken så kan man ändå visa förståelse. Om man är lugn själv blir de trygga och då kan man vända på en dålig start, säger Hans Byström.
"You're welcome!"
Klockan 17.06 parkerar han bilen. Mörkret har fallit och nu väntar ett par dagars ledighet innan helgjobbet. Han jobbar varannan helg.
– Det kan kännas mycket, det är ju speciellt på grund av de delade turerna.
Ett delat skift är 7-12 och 17-22.
Känner du dig uppskattad?
– Av dem vi är hos och av de anhöriga, säger Hans Byström.
Jag minns vad Börje Larsson sa när Hans var på väg därifrån.
– Jag vill sova på morgonen.
– Vi kommer vid lunch, svarade Hans.
– You're welcome!