Men, säger hon, arbetsgivarna måste börja ta lönefrågan på allvar. Hon tror att det är en avgörande framtidsfråga för att ungdomar ska välja att utbilda sig till sjuksköterska.
– Jag tycker att sköterskorna har för låga löner. Många åker till Norge och jobbar.
Viveca Bergdahl har lovat att ställa upp och jobba två månader i sommar.
– Mina kollegor behöver semester, så både de och enhetscheferna tycker det är jättebra.
Viveca Bergdahls mamma, som är 94 år, är inte lika förtjust.
– Hon tycker att jag ska få ha ledigt. Hemma säger de att jag får bestämma själv.
Hon ser det inte som att hon "ger bort sommaren".
– Jag kan fara sedan som jag vill. Då reser jag till solen eller Stockholm.
Viveca Bergdahl jobbade även förra sommaren, men när vaktmästaren såg att hon haltade fick hon en sparkcykel.
– Jag fick hälsporre.
Viveca Bergdahl är en bodentös och utbildade sig till sjuksköterska på hemmaplan. Yrkesvalet var självklart.
– Jag tycker om att jobba med människor.
Hon började sin yrkeskarriär med pooltjänst på Bodens centrallasarett. Viveca Bergdahl arbetade under den tiden på de flesta avdelningar och fick en bred kompetens. När Sunderby sjukhus öppnade arbetade hon där.
Med yrket kommer både glädje och sorg. Hon minns hur glad en ung läkare var när han listat ut vad som drabbat en kvinnlig patient.
– Hon låg på en psykiatrisk avdelning, men hon var inte psykiskt sjuk, utan hade låg ämnesomsättning, brist på sköldkörtelhormon, som gjorde henne deprimerad. Man blev glad när någon blev frisk och fick gå hem.
Men så var det inte alltid.
– Jag jobbade på intensiven en tid. Det låg en flicka där. Hon var sex år när hon avled. Det var en stark upplevelse.
2002 sökte sig Viveca Bergdahl till Bodens kommun.
Varför sökte du dig till kommunen?
– Jag jobbade mycket kvällar och helger. Min man jobbade också skift. Ibland träffades vi inte alls. Dessutom blev det ibland kort om tid för sömn när man arbetade ett sent och sedan ett tidigt skift.
Viveca gick i pension 2011.
– Det var skönt. Första tiden reste vi och jag pysslade med trädgården när jag var hemma.
Så kom ett samtal från Bodens kommun. De behövde henne och frågade om hon kunde tänka sig att hoppa in.
– Jag tvekade aldrig. Jag trivs med jobbet. Jag tycker om att jobba med äldre, att kunna hjälpa och försöka att hitta vad jag kan hjälpa dem med. Alla kan inte säga vad de har ont och att försöka förstå kräver fingertoppskänsla. Det är en utmaning och gör att jag fortsätter att utvecklas i mitt yrke. Man blir aldrig fullärd, säger Viveca Bergdahl.
Det finns de som aldrig vill tillbaka?
– Ja, men om man har ett jobb som man trivs med så tror jag att man kan vilja komma tillbaka då och då. Man får känna efter hur länge man klarar av att vara kvar. Ibland känns det också roligt att vara efterfrågad.
Sedan dess har kommunen ringt när de behöver sjuksköterskor. Viveca tackar ja när hon vill och tycker det är skönt med den valfriheten.
Även om hon ibland kan känna att det är svårt att hinna med allt som ska göras, är hon inte typen som går in i väggen. Hon känner sig själv och besitter en inre balans. Annars skulle nog många känna det övermäktigt att under ett helgskift har ansvaret för cirka 450 boende, 100 omsorgstagare och 500 patienter i hemsjukvården.
– Vi är fyra på helgerna och delar upp vårdtagarna mellan oss, förklarar Viveca Bergdahl.
Hon ser arbetet som ett sätt att hålla sig alert. Det är viktigt att hålla sig ajour om sjukdomar, nya rön och nya läkemedel.
– Det är inte alla förunnat att få jobba, många är arbetslösa, avslutar Viveca Bergdahl.
lena.tegstrom@nsd.se