Föräldrarna Hammar kom till Norrbotten på 1960-talet då en våg av folk kom upp hit för att arbeta inom vården. För paret Hammars del blev placeringen på lasarettet och folktandvården i Boden.

– Min mamma och pappa var väl lite annorlunda, kan man säga. De startade bland annat amatörteatergruppen Bisam med ett par kollegor på 1980-talet där även alla vi fem syskon var med på olika sätt. De introducerade oss tidigt i olika former av uttryck och har varit väldigt bra förebilder för mig. Min mamma, till exempel, hon började lära sig spela klarinett när hon var 36 år, arbetade och hade fem barn. Bara en sån sak!

För Karin Hammar är det också jobb och småbarnsår just nu som gäller. Full rulle. När intervjun görs per telefon har hon just kommit till replokalen på Götgatan i Stockholm där en hel dags övande på trombonen som väntar.

Artikelbild

| Lycklig. Karin Hammar stortrivs i sitt yrkesliv. ”Jag kan forftarande undra när sommarlovet tar slut” säger hon som levt i 20 år på musiken nu.

– Jag stod inför valet när jag var runt tjugo och tänkte att antingen utbildar jag mig nu till något och jobbar åtta timmar per dag med det för att sedan klämma in musiken efter det, eller så satsar jag på den. Jag är glad jag gjorde det sista för helt ärligt förstår jag inte hur folk gör som jobbar heltid och har barn och ska få allt att fungera. Vilken stress! Jag beundrar alla som klarar det.

Även Karin Hammars arbetsläge innebär förstås stress. Just nu pendlar hon varje helg i tre månaders tid till Göteborg där artisten Orup har show hela våren och Hammar ingår i ensemblen.

– Men vi har ju också perioder där det är lugnare, om än jobbet ofta innebär resor så har vi mer stilla tid mellan dem. Men, en vanlig arbetsdag lämnar jag vid nio på dagis och tränar trombon hårt hela dagen, kanske jag även hinner med att träna kroppen. Det gäller att trimma formen på alla sätt, egentligen går det lätt att jämföra med idrottares vardag. Det gäller att bygga upp muskulaturen så att jag orkar spela det jag vill på scen, när det verkligen gäller. Det är enormt mycket blås och andning vilket ger en mycket på många plan. Blåsningen har räddat mig från många kriser tänker jag. Just att det är meditativt att andas och få ut saker och ting, rensa i det inre. Man får ut mycket skit i musiken, både fysiskt och psykiskt.

Att det blev just trombon för Karin Hammar handlar om en kärlek som uppstod vid första ögonblick.

Artikelbild

| Kärlek. Hon föll för blås i trombon redan som tioåring. ”Jag minns det som kärlek vid första ögonkastet. Jag hade liksom övat och övat på piano i flera år men så fann jag trombonen och blev helt såld.”

– Jag hade liksom övat och övat på piano i flera år men så när jag var tio år fick jag testa trombon och det blev kärlek direkt. Det var verkligen helt otroligt. Tord ”Totten” Dahlqvist i Boden blev också en viktig faktor. Han undervisade både mig och mina syrror som spelade trumpet och trombon medan brorsorna spelade trummor och saxofon. Dessutom fick jag ta lektioner av PO Svanström som då spelade i Norrbotten big band som var en jättestor inspiration för mig i tonåren.

En annan man som format och inspirerat Karin Hammar är Nisse Landgren.

– Jag började ta lektioner för honom så fort han var uppe. Jag minns en gång när han gick i 35 minus till Björknäsgymnasiet för att ha lektion med mig, haha!

Första låten skrev hon som 12-åring och satte ihop sin första egna kvartett som 19-åring när hon började plugga på Musikhögskolan i Stockholm. Redan innan hon gick ut därifrån hade hon en hel del jobb. Den konstellation hon spelat med mest och som hon åkt jorden runt med är jazzkvintetten Sliding Hammers som hon hade med systern Mia Hammar.

– 1997 till 2009 höll vi på. Och nu ska vi faktiskt återförenas på en liten festival i Nynäshamn i sommar. Det blir skoj.

Men att hon upplöste systerbandet berodde på att hon ville skriva mer egen musik. Detta hon gjorde och satte först ihop en kvartett med holländske basisten Tony Overwater, Jonas Östholm på piano och Anders Kjellberg på trummor.

– Jag funderade ett tag på att flytta utomlands men har kommit fram till att jag kan ha samarbeten med folk utomlands och på så vis via dem ta mig ut och även bjuda in folk utifrån hit för att få förkovra mig och andra.

När hon förra året skulle börja göra sin fjärde platta i eget namn kände Hammar att det var dags damma av ett 15 år gammalt material som hon skrivit för gitarr och för en speciell gitarrist; Max Schultz.

– Så det blev dags sätta ihop en ny kvartett. På så sätt bildades Karin Hammar Fab 4 som består av Max Schultz, Niklas Fernqvist på bas och Fredrik Rundqvist på trummor. Så det är med dem jag nu gjort min fjärde solo­-skiva och åker ut på turné med.

När man har ett eget material, hur tänker man när man sätter ihop en grupp utifrån det?

– Man fokuserar på musiken och på hur de musiker man väljer behandlar ens musik. De ska våga göra sin egen grej samtidigt som de måste ha en respekt för vad man gjort. Mycket handlar om att man ska trivas ihop tillsammans och i den musik man gör.

Parallellt med Fab 4 jobbar du nu med Orup för tredje året i rad. Vad är charmen med att jobba med honom?

– Dels är det ett otroligt roligt komplement till mitt jazzliv, dels har han skrivit enormt bra hits och är väldigt spelsugen, hela tiden. Det smittar av sig på oss alla och vi ger verkligen järnet på scen. Alla kan allt utantill och rör sig mycket på scen. Jag har till och med peruk på mig. Det är första gången.

Karin Hammar ger uttryck för samma sak som Orup på så vis, en stor lycka över sitt yrke.

– Jag känner en enorm glädje över att jag faktiskt kunnat försörja mig på det här i 20 år. Jag minns de första åren efter musikhögskolan och hur jag tänkte ”När är tentan? När är sommarlovet slut?”. Jag känner faktiskt fortfarande så, att det är en ynnest. Det är alltid sommarlov!