Sju hundar möter vid grinden till huset i Sunderbyn. Sju individer, i olika former, färger och raser, med olika öden, men med en gemensam bakgrund av misär och ett stukat förtroende för människor. Genom Jahira dog project har de spanska hittehundarna fått en ny chans i Sverige. Där är amstaffen Filten som blev övergiven när hans ägare hamnade i fängelse, den gamla schäfern Doris och långhåriga leonbergerkorsningen Alfons.

Linnea Kolding hörde talas om föreningen för två år sedan och blev kontaktperson för Norrbotten i maj i år. Samtidigt som hon utbildar sig till hundbeteendekonsult arbetar hon ideellt på heltid med att hitta lämpliga hundar till dem som vill adoptera. Hon har redan hunnit förmedla fem hundar till nya ägare i Luleå och Boden.

– Jag är bra på att engagera mig för nåt som jag brinner för. De frågade om jag ville, och det ville jag gärna.

Artikelbild

Podenco. Så stora öron, men hör ingenting. Ida är döv sen födseln.

Egentligen skulle hon och hennes man bara ha två egna hundar, men det blev sju.

På gården är det full fart, och dvärgpinchern Lars tar täten. Han är en levande studsboll, alltid pigg på bus och spring. Linnea lyfter upp honom i famnen och stryker över hans huvud:

– Jag tror att vi är ägare nummer sju eller åtta, och han var inte kul när han kom. Men efter tre månader med konstant motion och disciplin blev han den kärleksbullen han är nu. Han är hopplös, men jag älskar honom för det.

Ida är en spansk jakthund av rasen podenco. Hon är döv sedan födseln och tassar försiktigt omkring i bakgrunden, med de bärnstensfärgade ögonen ständigt sneglande på allt som händer i omgivningen.

Artikelbild

Nyast. Levi är en blandning mellan schäfer och pitbull, och är det senaste tillskottet till flocken.

– Jag pratar med henne som om hon inte vore döv, för att förstärka mitt eget kroppsspråk. Hon lyssnar bäst av alla, för hon blir inte störd av resten av omgivningen.

För att ge alla typer av hundar en chans att komma in i gemenskapen har Linnea Kolding börjat med hundpromenader i byn.

Artikelbild

Energiknippe. Yrvädret Lars håller igång både matte och resten av flocken från morgon till kväll.

– Jag gick in på Sunderbygruppen på Facebook och frågade: ”Är det någon som vill hänga med på promenad? Enda kravet är att vi inte låter hundarna hälsa när de är i koppel.” Det fick jättebra respons.

Gruppen Sunderbyflocken träffas varje lördag förmiddag och går mellan en och tre timmar. Fler och fler har anslutit, omkring 15–16 hundar brukar delta.

Artikelbild

– Det är otroligt nyttigt för hundarna, eftersom alla får vara med. Står en hund och skäller eller morrar för att den är osäker så jobbar vi med det under tiden, då blir den mer komfortabel. Det är viktigt för hundar att de får möjlighet att umgås med sin egen art.

Hemma hos Linnea får hennes hundar bygga upp sin tillit igen, och acklimat­iseringen går snabbare när de känner tryggheten från de andra i flocken.

– Här får de vara sig själva. Vi har grundregler, det har alla flockar, och de faller in i det direkt. De ska lyssna på mig, och respektera varandra på samma sätt. De får jättemycket motion, discipl­in och kärlek. Klarar man det så kommer resten av sig självt.

Arbetet är både krävande och tungt, men hon tycker att ögonblicket när hundarna får möta sina nya ägare är värt allt slit:

– Där står familjerna och väntar på dem på flygplatsen, förväntansfulla och glada. De ser individen bakom den smutsiga pälsen och den lite kantstötta fasaden. Det är så fint, säger hon och blinkar bort en tår.