Tommy Hendler är pensionär så det finns tid att forska på vinterhalvåret. Första boken han gav ut om Haparandabanan för ett år sedan sträckte sig mellan 1890-1945. Nu har det blivit ytterligare en bok på 324 sidor om banvakter och stationspersonal efter Malmbanan.
– Jag hade redan börjat på boken därhemma när jag var klar med den första. Det är samma upplägg som tidigare men boken utgår nu från Luleå, förbi Boden och sedan raka vägen uppåt i riktning mot Abisko och Riksgränsen, säger han.
Många av de gamla stationshusen har brunnit upp och det har uppförts nya under årens lopp.
– Byggnaderna var brandfarliga för att det eldades i öppna spisar. Första Sävast station brann ned och byggnaden har haft tre olika utseenden genom åren.I dag ägs stationshuset av en privatperson.
Malmbanan blev elektrificerad cirka 1918 och i boken finns också en bild på transformatorstationen som försörjde banan med el. Boken innehåller inte så mycket bilder på personer för dessa har varit svåra att få tag i.
– Det togs inte så mycket bilder åren 1910-1920. Jag har fått använda en del bilder från Sveriges järnvägsmuseum i boken och tryckta vykort. Jag har ju varit frimärkssamlare, så från varenda station har jag ett brev där järnvägen och poststationen varit förenade med varandra.
Vissa platser i boken är också kopplade till berättelser om vissa personligheter eller udda händelser.
– Näsberg har en koppling till nobelpristagaren Eyvind Johnson men där fanns också en färgstark kvinna som hette Ellen Wallin. Hon har varit med i reportage i tidningen. Ellen Wallins uppdrag var att sköta postväskan. En gång upptäckte hon att malmtåget stod framför hennes väg så hon inte kunde åka och hämta väskan. Då ringde hon nummer ett på telefonen som gick till högsta chefen i SJ. Då dröjde det inte många timmar innan de åkte, säger Tommy Hendler.
En intressant historia som också publicerats i Expressen och NSD i december 1960 handlade om barnfamiljen som bodde i en liten stuga på Nuortikonmyren efter järnvägssträckan. Det finns en bild när lokföraren fick agera tomte och hade stannat sitt malmtåg för att dela ut julklappar till barnen.
– Lokpersonalen hade under åtta års tid tutat och vinkat åt familjen då de passerade familjens stuga för det var svårt att stanna tåget efter sträckan. Pengarna till julklapparna hade tågpersonalen samlat ihop. Det hörde inte till vanligheterna att de fick julklappar på detta vis.
Andra kuriosa från boken är att det fanns vissa krav på banarbetaren, som även fick försäkra sig själv för dyra pengar.
– Det fanns tillståndsbevis för banarbetaren att han skulle bära glasögon när han trampade på dressinen. För att banarbetaren skulle se att det kom ett tåg så att han inte skulle kunna stämma staten om det hände en olycka.
Det finns givetvis mycket kirunabilder i boken. På 50-talet kördes gruvarbetare med spårvagn till gruvan. Sista stationshuset i Kiruna från 1916 finns inte längre kvar utan är rivet på grund av stadsflytten.
– Dess funktioner har övertagits av en byggnad ett stycke norrut där den nya linjen söderifrån väster om sjön Luossajärvi ansluter till den gamla linjen.
– Nu ska man visst flytta huset en gång till, säger Tommy Hendler.