Elisabeth ”Lisa” Lahti, 60, bodde med sina föräldrar Doris och Börje och de äldre systrarna Britt-Marie och Ann-Catrine i en trea på Sveafältet. Alla systrarna har gått lågstadiet på Parkskolan för att sedan flytta över till mellanstadieskolan Lundagårdsskolan.
Lisa minns nästan varje skrymsle och vrå av sin gamla skola när hon ser fotografens bilder. Det blir många glada skratt och skämt om hur det kunde gå till under skoltiden på 60-talet.
– Det var spännande att gå med de större barnen. Vi var många barn på Sveafältet som var ute mycket och lekte tillsammans.
När eleverna skulle in eller ut från klassrummet var man tvungen att ställa sig på rad och alla gick i samlad trupp.
– Vi gick så även till matsalen. Jag var väldigt dålig på att äta. Så jag och två till fick alltid stanna för man skulle äta upp allt på tallriken. Efter maten gick man och tackade fröknarna, ibland även kokerskan för maten och neg, säger Lisa Lahti.
Ingen dusch hemma
Ett av hennes starkaste skolminnen är Bad-Lena. Hon minns badandet en gång i månaden med skräckblandad förtjusning.
– Badet kom nog till för att alla inte hade dusch hemma förr. Folk tror inte det är sant när jag berättar om det, säger Lisa Lahti.
Inne i badrummet fanns sittbadkar där barnen satt och Bad-Lena reglerade duscharna med en ratt.
– Vi använde egna borstar och tvål. Ingen ville sitta på kanten så vi slogs alla för att komma mitt i annars skrubbade Bad-Lena våra ryggar. Hon borstade så hårt. Jag glömmer aldrig det.
Snärtig smäll
Efter badet hoppade barnen ned i den lilla, djupa bassängen.
– Om vi skrek eller skrattade kom Bad-Lena och röt åt oss att vi skulle vara tysta.
De elever som hade bus för sig fick en snärtig smäll av hennes blöta, ihopvirade handduk på bara stjärten.
– Då var man ju livrädd för henne, men hon var ju inte så farlig. Det förstod man ju senare när man blev äldre, säger Lisa Lahti.
Under idrotten fick eleverna klättra i ribbstolar, hoppa över plinten, balansera på barren eller spela basket i gymnastiksalen som låg högst upp i skolbyggnaden.
– I vår klass var både pojkar och flickor duktiga i idrott. På slöjden sydde vi egna gympapåsar som vi broderade med vårt namn, säger Lisa Lahti.
Under 60-talet var det filmstjärnan Brigitte Bardot som gällde och hennes knallrosa läppstift bland Lisa och hennes klasskompisar.
– Vi sparade på filmstjärnekort och bytte med varandra. Brigitte Bardot var poppis, så henne ville alla ha. Jag minns speciellt en gång när en flicka sprang ut på klassgården och kastade Bardotkortet upp i luften. Den som fångade kortet fick det, säger Lisa Lahti.
Lördagsskola
Hon gick även i skolan på lördagar ändå upp till sjunde klass.
– Då hade vi roliga timmen och fick teckna. Fröken kunde också läsa högt ur en bok. Någon gång varje termin fick vi se en film i Parkskolan som hette Bäverdalen. Det var några bävrar som åkte kana på snön ner i dammen. Det gjorde oss överlyckliga. Det var nog den enda film vi fick se, säger Lisa Lahti.
Hon minns också att det lektes mycket utomhus på den rymliga klassgården.
– Vi spelade gränsbrännboll eller åkte skridskor på vintern. Vi flickor hoppade mycket tvist, hopprep och spelade kula.
Eleverna fick också vara rastvakter i sjätte klass.
–Vi fick ta på oss ett speciellt bälte över bröstet och stå och vakta dörrarna. Barnen skulle vara ute under rasten. Jag minns jag fick knuffa bort barnen som retades och försökte ta sig in. Det var lite jobbigt men kul, säger Lisa.
Ingen sångröst
De flesta ämnena på mellanstadiet var roliga utom musiken. Eleverna fick nämligen sjunga för hela klassen när fröken skulle sätta betyg.
– Jag har då aldrig kunnat sjunga, så det var nervöst och en pina hela terminen innan det var gjort. Sedan fick man som tur sjunga upp själv, säger hon.
När Lisa Lahti hade en termin kvar i sjätte klass så byggde familjen hus på Torpgärdan men hon gick kvar sista läsåret på Lundagårdsskolan.
– Jag fick åka skidor eller spark till skolan för det fanns ju inga skolskjutsar. I dag hade väl barnen fått åka taxi, säger hon.
När sedan Lisa Lahti började sjunde klass på Tallbo där högstadiet fanns väntade en överraskning.
Bad-Lena följde med. Som rastvakt.
– Hon såg till att ingen smet förbi matsalskön. Så henne blev jag inte av med, säger Lena och skrattar.
Hon är glad att hon fick gå i Lundagårdsskolan som i dag planeras att rivas. På skolans tomt ska det byggas nya bostäder.
– Visst det känns i hjärtat, men mina minnen finns ju kvar. De försvinner inte, säger Lena Lahti.