Vid lunchtid under tisdagen stod det som länge varit i antågande slutligen klart: Theresa Mays ersättare som Toryledare och premiärminister för Storbritannien heter Boris Johnson, den före detta journalisten, Londonborgmästaren och utrikesministern med blond kalufs och näsa för skandaler.

Han väljs av en liten minoritet av landets befolkning, och han gör det med sikte på en enda sak: Att genomföra det brittiska EU-utträde som hans företrädare misslyckades med, och som blev hennes fall.

Och förutom vad som i konservativa kretsar beskrivs som en personlig charm tycks hans främsta kvalifikation för jobbet vara beredvilligheten att genomföra detta till varje pris; han har till och med öppnat för att kringgå det egna parlamentet för att kunna lämna unionen utan utträdesavtal.

Artikelbild

| PROTESTER. Även landets planerade EU-utträde väcker starka känslor.

I övrigt är hans meritlista lika lång som den är solkig. Det här är inte platsen att upprätta en katalog över Johnsons missgrepp – men kanske räcker det med att konstatera att det är uppseendeväckande att en man som upprepade gånger farit med så grova osanningar att han fått sparken för dem nu blir brittisk premiärminister.

Det är inte ovanligt att man drar likhetstecken mellan de populistiska ledare som har tagit makten i en rad länder under de senaste åren. I den vågen skulle Johnson kunna räknas in – men egentligen är det som skiljer dem åt minst lika viktigt som det som förenar dem.

För visst har de gemensamma beröringspunkter i det att de bara delvis tycks komma från en traditionell höger, och delvis nästan verkar spränga den inifrån – men de specifika, nationella särdragen är egentligen ännu tydligare.

De blåses i den nya tidens ledare upp till gigantiska proportioner och får dem mest av allt att likna karikatyrer – i skenkrigets Ukraina väljer de en sorts skenpresident, i Italien är den ledande politiska kraften en före detta komiker, i Grekland en fjärde generationens premiärminister och i USA en skrävlande byggherre och tv-personlighet.

Den brittiska motsvarigheten är alltså en före detta journalist med överklassbakgrund, klassisk bildning och ett minst sagt avslappnat förhållande till sanningen. Och på sätt och vis går det att förstå dem som tror att han är rätt man att genomföra Brexit.

För om EU-utträdet speglar en ohejdad nostalgi över ett stolt brittiskt förflutet, så förkroppsligar Johnson en sorts myt om den traditionella brittiska överklassen – okynnig och excentrisk, privilegierad och gränslös. En skarpare kontrast mot Mays timida och veliga ledarskap går knappast att tänka sig.

Det gör det inte mer sannolikt att Johnson kommer att lyckas. För om det är någonting vi har lärt oss av denna ström av oortodoxa politiker som lovar raka rör och snabba lösningar, så är det att de är precis lika bundna av de politiska realiteternas som sina företrädare.

”Ingen visste att sjukvård kunde vara så komplicerat” sade den amerikanske presidenten, trots att det var just det alla hade varnat för. På samma sätt har Johnson under sin kampanj försökt tona ner svårigheterna i den nordirländska gränsfrågan och menat sig kunna utverka nya förhandlingsvändor från EU-ledarna.

Det är förstås nonsens. Brexitkampanjen skrev ut en check utan täckning till det brittiska folket – och hur duktig Johnson än är på att fantisera kan han inte önska sig ur den rävsax landet har satt sig i.

Johnson må ha krönts av Torymedlemmarna. Men det brittiska folket förtjänar att säga sitt, både om honom som premiärminister och om hur hans parti har misskött EU-utträdet.