Breskys film kommer Sara in på livet

”Marken är som en frusen psalm” skriver Sara Lidman i en av sina böcker. Citatet finns i Gunilla Breskys dokumentärfilm ”Sara med allt sitt väsen”.

Sara Lidman demonstrerar.

Sara Lidman demonstrerar.

Foto: Privat

Kultur2019-11-08 22:00

DOKUMENTÄRFILM

Sara med allt sitt väsen

Manus och regi: Gunilla Bresky

Foto: Erik Vallsten

Musik: Johan Ramström

Producent: Stina Gardell

Uppläsare: Ellenor Lindgren

Folkets bio, Luleå 

Det är lite av frusen psalm över filmen. Melankolin härskar, den vilar som en filt över Sara Lidmans liv när Ellenor Lindgren läser högt ur dagböckerna. Johan Ramströms musik håller samma takt, den blir en långsamhetens lov. Kamerarörelserna är också försiktiga, andäktiga när de gamla fotografierna visas.

Det låter kanske sömnigt, men det är det inte alls. När vi får höra Saras klara och intensiva röst rycks vi ur melankolin. Hon var en språkkonstnär och med en förmåga att också uttrycka sig muntligt, en talare som aldrig behövde höja rösten.

Gunilla Bresky skildrar Sara Lidmans liv med utgångspunkt från de dagböcker hon började skriva som 18-åring. Det gör hon rätt i, för vi får komma författarinnan inpå livet. Det handlar inte bara om författarskapet. I filmen får vi komma nära människan Sara Lidman, får kanske en förklaring till varför hon återvände till Missenträsk 1975. Hon gör det efter uppbrottet från en långvarig men omöjlig kärlek till Eskil, som hon kallar ”Fågel”. Han väljer en annan kvinna som Sara känner. I dagboken säger hon att ”Fågel” väljer den andra kvinnan för att få behålla friheten att supa ihjäl sig. Det skulle Sara aldrig ha tillåtit.

I ensamheten i Missenträsk blir hon en tillbakablickare. Hon dyker ner i det förgångna, fördjupar sig i farfars misslyckande som efterkommande generation fick bära med sig. Det är utifrån detta hon skriver de fem böckerna som får namnet ”Jernbaneeposet”. Vem vet, de hade kanske aldrig kommit till om kärleken till ”Fågel” blivit besvarad.

Hon beskriver i dystra stunder Västerbotten som utkanten och frågar sig varför hon inte sökte en vän medan tid var. Kanske ser hon tiden som ute, men 1990 får hon en livskamrat, ”Leif från Avaviken”. Han är ingen vanlig Leif, litteraturprofessor och verksam utomlands i tre decennier. De blev 1990 ett par och Sara Lidman flyttade till honom i Skarpnäck. De fick tio år tillsammans, år 2000 avled Leif Sjöberg.

Gunilla Bresky visar hur aktiv Sara Lidman var ända in i de sista åren. År 2003 håller hon tal mot Irak-kriget 2003 inför en folkmassa i Stockholm. Det är samma år som hon fyller 80 år. Den 4 februari 2004 flyttar hemtjänsten henne från författarbostaden på Gammlia i Umeå till Axlagård. ”Vilken praktfull slutstation”, skriver hon om denna vårdinrättning för människor i livet slutskede. Den 17 juni tar hennes praktfulla liv slut.

Den unga Sara bestämde tidigt att hon skulle bli författare.
Den unga Sara bestämde tidigt att hon skulle bli författare.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om