LEDARE Efter söndagens val väntar stökigare tider och nya samarbetsmönster i Europapolitiken.

Ända sedan det första EU-valet 1979 har Socialdemokraterna och EPP-gruppen (där svenska moderater och kristdemokrater ingår) utgjort ett politiskt kraftfält, en sorts storkoalition, i Europaparlamentet.

Trots ideologiska skillnader har de två partigrupperna kunnat kompromissa, göra upp om huvudinriktningen och enas på vissa centrala områden.

Ett bra exempel är samarbetet mellan belgiske kristdemokraten Claude Rolins och svenska socialdemokraten Marita Ulvskog för att stärka löntagarnas rättigheter på EU:s inre marknad. Rolins har en betydligt mer progressiv syn på arbetsrätten än de borgerliga partierna i Sverige.

”Vi har inte befunnit oss i varsin ringhörna, vi har inte haft några stora bataljer eller stora konflikter. Vi har samarbetat. En del gånger har vi tyckt likadant och andra gånger har vi kunnat jämka till bra kompromisser”, berättade Ulvskog i DN 18 maj.

Det har resulterat i bland annat den viktiga revideringen av EU:s utstationeringsdirektiv.

Lika lön för lika arbete ska gälla för alla som jobbar på samma plats. Polska rörmokare eller lettiska byggnadsarbetare, som utför jobb i Sverige, ska inte ha sämre villkor än vad som gäller i svenska kollektivavtal.

Mindre nogräknade arbetsgivare ska inte kunna dumpa löner och ägna sig åt oschysst konkurrens.

Ett annat resultat är de nya skärpta kraven för att begränsa cancerframkallande ämnen i arbetslivet.

I en omröstning tisdag 11 december 2018 fick Marita Ulvskogs förslag stöd från en bred majoritet – även borgerliga politiker – i Europaparlamentet.

I det nya Europaparlamentet kommer emellertid de traditionella samarbetsformerna inte längre att räcka.

Europaparlamentet går i samma riktning som de nationella beslutsförsamlingarna i EU:s medlemsländer. Fragmentiseringen och polariseringen blir allt större.

S- och EPP-gruppernas försvagas och är numera långtifrån en majoritet i Europaparlamentet. Därför kommer det att krävas nya samarbeten och koalitioner.

En del i EPP leker säkert med tanken på att söka samarbete med de högerradikala partierna.

Majoriteten torde dock inse farorna med att leka med den nationalistiska elden. Det räcker med att studera vad som sker i länder där högernationalisterna tagit befälet.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán var länge en förespråkare av liberal demokrati och medborgerliga rättigheter. I dag söker han i stället inspiration hos auktoritära politiker i Ryssland samtidigt som han talar om den liberala demokratins avveckling.

I Polen är utvecklingen likartad. Där har partiet Lag och Rättvisa fört en strängt högernationalistisk politik, som är fientlig mot EU-samarbetet och driver på för skärpta abortlagar. Regeringen har stärkt sin kontroll över medierna och kulturlivet och velat stärka sitt grepp om rättsväsendet.

Därför framstår det som mer sannolikt att alla sansade, pragmatiska och demokratiska krafter söker en lösning i politikens mittfält.

Ett brett samarbete mellan S, EPP samt gröna och liberala parlamentariker borde kunna fungera och skapa stabilitet i Europaparlamentet.

En sådan mittenkoalition är ett klart bättre alternativ än att ge högernationalisterna makt och inflytande. EU behöver majoriteter som klar och tydligt står upp för grundläggande demokratiska och humanistiska värden.

”Things fall apart; the centre cannot hold”, skrev den irländske poeten William Butler Yeats 1919 – i en annan orostid.

Men mitten segrade, trots allt, i denna turbulenta tid för hundra år sedan. Det borde den kunna göra även 2019 – i Sverige och Europa.