Det fanns en tid då statens järnvägar var SJ. Tågen kom och gick vare sig det var 42 grader kallt i Murjek eller solkurva i Håmojokk.
Det gick kanske inte lika fort men tåget stannade vid stationerna och man hann kliva på och av och ibland köpa en korv på perrongen.
Jag minns en tid då det fanns personlig betjäning. Man köpte sin biljett på station och polletterade sitt bagage vare sig det var cyklar eller resväskor.
Jag minns den tiden då posten var posten, televerket var televerket och det fanns en tydlighet i åtagande och ansvar. Nu är allt uppdelat i många aktörer, men utan sammanhållande länk.
Det brister gång efter annan och ingen behöver ta ansvar, för ingen vet vem som ska ställas till svars.
"Knapp- och automatsvararens tidsepok är här - Ej anträffbar".
Men jag minns ändå en tid då skola, barnomsorg, äldrevård och sjukvård var något vi gemensamt värnade om, och det var inte tal om att man skulle tjäna pengar på samhällsfunktioner.
Jag vet inte var och när vi tappade färdriktningen som visa ledare som Tage Erlander och Olof Palme beredde väg för. Där alla var betydelsefulla i ett gemensamt och större sammanhang, där trygghet och välfärd byggde på solidaritet.
Men... man kanske är en tvär åldrande man, som tänker i
forntid och är förändringsfientlig och inte lever i samklang med sin samtid.