Det var sommaren 2008, fyra år efter de dramatiska händelserna som skakade en hel bygd och där en av församlingens pastorer dömts för bland annat anstiftan till mord efter att ha övertalat en ung barnflicka att skjuta hans fru till döds. Händelserna hade fyllt tidningar i hela landet med berättelser om denna närmast sektliknande gruppering i Mellansverige.

Historien om Knutby hade allt... Mord. Ritualer. Otrohetsaffärer. Hjärntvätt. En kvinna som ansåg sig vara Kristi brud. En rigid hierarki där pastorer styrde vem eller vilka församlingsmedlemmarna skulle ha sex med.

Och på ort och ställe stod nu jag – en journalist från en lokaltidning långt uppe i norr.

Den sommaren hade Knutby församling startat ett spa i en olivgrön källare som tillhörde församlingsgården. Gäster från hela landet – kvinnor – kom dit för kristna temaveckor, samkväm med likasinnade och fotmassage. De kvarvarande pastorerna föreläste om allt mellan himmel och jord. Till exempel: Hur långt bör en kvinna gå i sängen för att behaga sin man?

Jag hade utgett mig för att vara en sökande själ med en gediget kristen bakgrund i bagaget, men på jakt efter något... mer. Och med tanke på att min verkliga religiösa erfarenhet sträcker sig till kyrkans barntimmar, samt att jag svär som en borstbindare, kan ni förstå att veckan under täckmantel var en utmaning.

Varje natt sov jag i ett rum med ett enormt krucifix hängande över sängen. Det anordnades utflykter för att titta på kattungar och stenhårda löparpass i skogen. Tungotal, pysselstunder och nattlig tillbedjan ute på en äng där nattlinnet svepte upp daggen där vi dansade. Ett och annat hembesök hos församlingsmedlemmar som vittnade om frälsningens kraft.

Men bakom den familjära fasaden fanns fanatismen. Den benhårda hierarkin. De nedbrutna och de maktfullkomliga.

En kväll satt jag i bastun med flera av de omskrivna kvinnorna och vågade fråga: "Vad var det som hände egentligen? De där nätterna 2004?"

Och visst svarade de...

Det jag upplevde blev aldrig skrivet, och det var heller aldrig tanken att flyga hem med ett "scoop".

Men inom varje journalist bor en önskan om att se bakom rubrikerna, att förstå människor och varför de agerar som de gör. Den drivkraften går inte att slå av, fastän det är semester.