I Storbritannien håller det konservativa regeringspartiets Tories på att välja en ny ledare. Mannen de väljer – för vid det här laget är det bara två män kvar i tävlingen – kommer med all sannolikhet också att bli landets premiärminister.

Det är en fråga som är värd att följa av flera skäl. Britterna var under många år Sveriges närmaste allierade i den Europeiska Unionen – och även om deras roll i Europasamarbetet har förändrats under de kaotiska Brexitåren kommer länderna även i fortsättningen ha en nära och intensiv relation.

Det är också relevant i en svensk politisk kontext eftersom den svenska politiken ofta har tenderat att – medvetet eller omedvetet – ta efter och imitera den brittiska. Under 1990-talet gick Göran Persson (S) och Labourledaren Tony Blair tillsammans längs ”den tredje vägen” och tro det eller ej, men det finns fortfarande svenska politiker som nämner Margaret Thatcher som en förebild.

Artikelbild

| Traditionell. Den f.d. affärsmannen Jeremy Hunt representerar en äldre typ av höger än sin konkurrent.

Inte heller nu saknas det likheter eller möjliga jämförelser mellan svenska förhållanden och de brittiska. Valet står mellan utrikesministern och den tidigare företagsledaren Jeremy Hunt och hans favorittippade företrädare som utrikesminister, Boris Johnson.

Johnson beskrivs inte sällan som en brittisk Donald Trump, och är en minst sagt färgstark karaktär. Han är barnbarnsbarn till en framträdande oppositionspolitiker i det Osmanska imperiet, tidigare journalist och borgmästare i London. Han har en historia av kontroversiella och rasistiska uttalanden, och har flera gånger fått sparken från jobb och viktiga uppdrag för att ha ljugit.

Paradoxalt nog är det just de egenskaperna som gör honom till favorit i partiledarvalet. Hans supportrar lyfter fram hans uttalanden som frispråkighet, och hans obundenhet som en garanti för att han kommer att leverera Brexit oavsett vad det får för konsekvenser.

Det låter inte som om det borde vara en framgångsrik strategi för att bli premiärminister – och det hade det inte varit heller, om det inte hade varit för att det den här gången bara är 160.000 aktiva partimedlemmar som behöver rösta för honom. De är äldre, vitare och mer engagerade i Brexit än befolkningen i övrigt – så engagerade att en krönika i New York Times för ett par veckor sedan beskrev det som att: ”En fanatisk sekt har kapat brittisk politik.”

Vi har varken någon Brexit eller Johnson i svensk politik. Men det vi har är en traditionell borgerlighet som precis som Tories håller på att gå sönder under trycket högerifrån. Det är skrämmande och känns obegripligt att se på – men allt det som vi trodde vara det som definierade borgerligheten har på några få, korta år spolats bort.

Borgerlighetens hjärtefrågor brukade vara skattesänkningar och en budget i balans – nu är det att ingen ska ropa ut att det är tid för att be. Deras stil brukade vara lugn och rationalitet på gränsen till tråkighet – nu skriker de som sårade tonåringar varje gång de uppfattar att någon inte delar deras svenska värderingar.

Det gick ett halvår – och plötsligt var sinnebilden av en moderat inte Carl Bildt, utan en anonym hop troll på Twitter. Till och med Kristersson är rädd för att stöta sig med dem – och vi som arbetar för ett klokt, förnuftigt och medkännande alternativ till vänster måste inse att männen i tråkiga blå kostymer som talade om "skattetrycket" på sävlig sydsvenska är borta för gott. I Sverige, i Storbritannien och i hela Europa möter vi en höger som är en helt ny sorts politisk varelse nu.