Han var en av de tre fänrikarna som dömdes för attentatet och han gav sin minnesbild i en NSD-intervju år 1997.
I dag lever ingen av attentatets huvudpersoner, det som kommit att kallas Sveriges värsta terrordåd. Gösta Krendel avled 2002 i en ålder av 86 år.
Bakgrunden till attentatet var finska vinterkriget och det var sprunget ur den svenska frivilligrörelsen. När Sovjetunionen anföll Finland växte misstron mot de svenska kommunisterna.
Sveriges hade dragit samman trupper i övre Norrland inför hotet från en sovjetisk invasion i Tornedalen. Andra armékåren hade satt upp sin stab i Sunderbyn, där folkhögskolan rekvirerats.
I Luleå samlades en grupp herrar i Stadshotellet för att dryfta frågan hur kommunismen skulle bekämpas.
I gruppen ingick stadsfiskalen Ebbe Hallberg, journalisten Gunnar Hedenström på Norrbottens-Kuriren, kapten Uno Svanbom på I  19, för tillfället adjutant hos general Reuterswärd.
Försökte stoppa utgivning
Det var den hårda kärnan i den antikommunistiska gruppen. I denna sexmannakommitté ingick också järnvägsbokhållare Elof Rydberg, Arvids Johansson vid Norrbottens-Kurirens Gällivarekontor samt Ragnar Holmberg, chef för NSD:s Luleåredaktion.
Och vid sidan av kommittén fanns också journalisten Wilhelm Lindgren vid Norrbottens-Kuriren. Han deltog i vissa sammanträden och verkade i kommitténs syfte.
Kommittén började med att på laglig väg försöka stoppa den kommunistiska Norrskensflammans utgivning. De uppvaktade stabschefen för 2:a armékåren, general Archibald Douglas, och försökte förmå honom att rekvirera Norrskensflammans tryckeri för att där trycka en fronttidning för trupperna.
Generalen Douglas hade samma år bjudit in fascistledaren Per Engdahl till Bodens fästning för att ge trupperna ideologisk ledning med uppmaningen att "injaga hat mot Stalin och hela hans anhang".
Valde våldsammare väg
Så generalen ringde "sin gamle vän" justitieminister K G Westman med frågan om rekvisition var en framkomlig väg. Westman gick till statsminister Per-Albin Hansson som sade nej.
Det fick den inre, rabiata kretsen av sexmannakommittén att välja en våldsammare väg. Planerna på ett attentat växte fram.
- Men det får för tusan icke bli eld, sade stadsfiskalen Hallberg när herrarna lämnade Stadshotellet efter ett planeringsmöte med de båda Kuriren-journalisterna Hedenström och Lindgren.
Önskemål från högsta ort
Fem dagar senare ordnades ett nytt möte på Stadshotellet. Nu fanns också kapten Uno Svanbom med. Tre "sakkunniga" hade övertalats att utföra dådet och det var tre fänrikar från Ing 3 i Boden. Dessutom kom en värnpliktig ordonnans från finska frivilligkåren att delta.
Fänrikarna invigdes i attentatsplanerna dagen före attentatet.
- Att jag kom med berodde på en ren slump. Jag hade avslutat en lunch på officersmässen på Ing 3 och skulle gå mot kapprummet. Då träffade jag Borgström och han frågade rent ut om jag ville vara med och spränga Flamman. Jag skrattade och sa att han inte var klok. Då lade han ut texten och förklarade att det var ett önskemål från högsta ort.
- Han återkom på eftermiddagen och frågade igen. Då förstod jag att det var allvar och han nämnde några namn som gav intrycket att det var sanktionerat från högre ort. Jag vill inte säga vilka namn han nämnde, berättade Gösta Krendel i NSD-intervjun 1997.
Krävde fem människoliv
Efter attentatet firade attentatsmännen och extremisterna i sexmannakommittén att de lyckats tysta en kommunistisk tidning.
Då visste de inte att det krävt fem människoliv.
Det var en gnistrande kall söndag som de fem dödsoffren begravdes: Artur Hellberg, 37 år, Alice Hellberg, 30 år, Maj Hellberg, 8 år, Svea Granberg, 34 år, och Torgny Granberg, 12 år.
Begravningståget tilläts inte ta den vanliga vägen längs Kungsgatan, som spärrats av polis och militär. Arrangören fick inte hyra Stadshotellets festivitetssal och Folkets hus var redan uthyrt för en facklig konferens.
En begäran att få placera kistorna på Loet avslogs och det som återstod var Sjögrens konditori för de närmast anhöriga och vännerna. Kistorna placerades på gården, utanför konditoriet.
Efter begravningen hölls en minneshögtid
i Folkets hus och där det sjöngs "De ryska revolutionärernas sorgmarsch".
Sex års straffarbete
Efter en omfattande utredning av landets främsta experter dömdes fänrikarna och delar av sexmannakommittén, sammanlagt sju personer, för grov skadegörelse till knappt två års straffarbete.
Hovrätten skärpte senare straffen till sex års straffarbete för fänrikarna.
Under processen talades det om ett parallellattentat, att det var någon utöver attentatsgruppen som agerade samma natt och såg till att tidningshuset fattade eld.
Gösta Krendel framhöll i NSD-intervjun 1997 stadsfiskalen Ebbe Hallberg som trolig mordbrännare.
- Förmodligen hade han varit på platsen under natten. Han hade personligt agg till redaktionen som sådan eftersom den skrivit om hans trassliga affärer, sade Krendel.
Starkt stöd uppifrån
Så här beskrev Gösta Krendel bakgrunden till attentatet och varför han själv deltog:
- Det var en mycket infekterad stämning på högsta ort däruppe. Sedan, när attentatet genomförts, blev det allmän förtjusning bland de höga gubbarna. Det var mycket starkt stöd uppifrån för attentatet, sedan kröp alla in i sina skal och ville inte kännas vid det.
De tre fänrikarna blev villkorligt frigivna
i juni 1944, kapten Uno Svanbom och journalisten Hedenström i maj 1945.
Det skulle sedan dröja 56 år innan ett monument restes på Kungsgatan över ett av de värsta politiska terrordåden i Sverige.