Den kvarvarande stora drömmen har under ett flertal år varit att få komma till Kolahalvön i Ryssland, ett lockande resmål för många av oss spösvingare. Eftersom jag har fiskat i de flesta världsdelarna vet jag av erfarenhet att slutprodukten brukar bli en salig blandning av hisnande naturupplevelser, möten med intressanta människor och naturligtvis fiskeäventyret i sig. I slutet av augusti bar det äntligen av till Ryssland, till Kolahalvön där älven Varzina var den stora lockelsen. 

Intressant var att vi var fem fiskekompisar från trakterna kring Luleå och Råneå i fiskegruppen och en handfull från Mellansverige. Vår lilla minibuss startade upp i Luleå. Fiskeguiden Danne Mella och jag hoppade på i Haparanda. Vi i Norrbotten har inte så långt till grannlandet Ryssland. Målet för bussresan var den för mig totalt främmande staden Luvosero någonstans mitt på Kolahalvön, där vi övernattade. Dagen efter äntrade vi en rysk monsterhelikopter av gammal god årgång. Landskapet påminde onekligen om trakterna kring Sandåslandet norr om Kiruna, kargt, tyst men spännande. Min enda chans att komma till ett främmande fiske på Kola var att följa med en grupp. Annars tror jag nog att chanserna hade varit minimala.

Vi huserade på en välskött fiskecamping intill älvens strand, ett perfekt läge för oss fiskenördar. Under resans gång fick vi naturligtvis höra att öringfisket var i absolut världsklass och att vikterna på öringarna kunde ligga en bit över fem kilo? Där fanns också en och annan nyfiken björn och gungande renhjordar. Jag tyckte det lät lite över hövan, men alla lockande ord skulle visa sig sanna. 

Artikelbild

| Palle Andersson med resans första öring.

Älven såg ut som en något mindre modell av Kaitumälven. Sand- och stenkullar, sparsamt med högre träd, ofantliga renhjordar och just en och annan björn. Intressant för en botanisk intresserad var bland annat myckenheten av vild gräslök, oftast vackert rödrosablommande efter stränderna. Vi delade in oss i olika mindre grupper och fiskade på ett antal namnsatta platser/pooler efter älven. Min mångårige fiskekompis Palle Andersson från Sörbyn och jag höll därför ihop under stora delar av resan. 

Jag kommer aldrig att glömma den första fiskedagen. Den verkligheten kan berättas i hur många sanningsenliga varianter som helst. 

Efter en nästan milslång morgonpromenad uppströms hittade vi till slut platsen för vad som skulle bli det stora bestående minnet. Räjongen mötte oss med en vresig vind och storsteniga stränder. Vi såg varken plaskande eller hoppande öringar, inte förrän Palle dängde ut en stor fluga, en gråbrun streamer mitt därute bland storstenarna. I första kastet, pang så det sjöng i linan, hoppande stor öring och vilda tjut. Palle, som är en mycket skicklig flugfiskare, balanserade våghalsigt bland storstenarna, satte sig djärvt på huk på en av dessa och lät fisken så småningom sakta glida in i håvgarnet. Denna den grannaste av alla jordens öringar måttades till hela 68 centimeter och torde väga en bra bit över fyra kilo, i första kastet?! Coolt! Hur gick det då i andra kastet? Jag tror du anar. Nu visste vi i alla fall att resten av vistelsen skulle gå i samma spår, vilket det också gjorde. Fortsatt God Jul och på återseende.