Det finns de som sÀger att det Àr i serierna det hÀnder nu, att serien Àr den nya romanen, eller Ätminstone den nya TV-serien. HÄll i hatten, sÀger undertecknad. Serieromanen (den kallas graphic novel pÄ engelska, ett mycket, mycket bÀttre namn egentligen) har en lÄng och Àrorik historia i sig. En egen och unik berÀttarteknik, möjligheter att visa saker som inget annat medium klarar. Denise Mina och Leonardo Mancio vet detta bÀttre Àn mÄnga andra, och har en CV som bevisar det.
De har bÄda jobbat med engelska Hellblazer, och detta syns och hörs i MÀn som hatar kvinnor. Hörs, som i stÄr att lÀsa alltsÄ.
Jag har lÀst Millennium-trilogin och sett (de svenska) filmerna och tycker det Àr pladdrigt och gubbsjukt, om Àn med ett slags vÀnster-, rÀttvisepatos, som vÀl fÄr sÀgas vara tÀmligen unikt. Om man inte lÀst exempelvis Sjöwall-Wahlöö, Kjell Eriksson, vill sÀga. Jag uppfattar alltsÄ hela hypen som historielös. Och det kan verka snobbigt, men det kan inte hjÀlpas. Jag har ju lÀst och det kan inte göras ogjort.
Som tur Àr, Àr det hÀr nÄgot annat. MÀn som hatar kvinnor gör sig faktiskt allra bÀst som serieroman.
HÀr kan mycket av det pladdriga berÀttas i tysta bilder. Och de karikatyrmÀssiga huvudpersonerna fungerar mycket bÀttre i det hÀr formatet. Lisbeth Salanders deprimerade och tvÄdimensionella hÀmnd fÄr djup och Blomkvists framgÄngsrika samt obegripliga libido blir nÄgot sÄnÀr trovÀrdig.
I Larssons böcker sÄ Àr mörkret pÄlagt efterÄt, i form av en massa blod och kladd och eld, som kunde han inte bestÀmma sig för om han ville berÀtta om utsatta kvinnor eller skriva en deckare: Det band sig aldrig riktigt. HÀr Àr det som att Mancio och Mutti tvÀrtom mejslat fram bilderna ur en kolsvart bakgrund, skrapat fram motiv och ljus ur ett verkligt mörker.
Denise Mina har i sin tur skurit bort mycket av den förklarande och irriterande brödtexten och förlitat sig pÄ gester och mellanrum, inte helt olikt det hon gör i sina egna romaner. NÄgot som alltsÄ Àr till berÀttelsens fördel: Mina Àr en mer begÄvad författare Àn vad Stieg Larsson, frid över hans minne, nÄgonsin var.
SÄ, summa summarum, denna serieromans skapare har lyckats med det nÀst intill omöjliga: De har polerat en bajskorv sÄ den skiner, kanske inte som guldpokal, men Ätminstone som en fullt acceptabel replika av en.
Mattias Alkberg