Vad är priset för ett livsverk, egentligen?

Försäljningen sköts av Svensk fastighetsförmedling i Luleå och enligt annonsen är det mellan fem och tio miljoner kronor. Då får man en inarbetad, rikskänd restaurang och en träkåk byggd 1817 med tillhörande byggnader mitt i världsarvet Kyrkbyn.

Margareta Almlöw rycker på axlarna.

Artikelbild

| Det gamla anrika trähuset mitt i världsarvet Kyrkbyn byggdes 1817 och har restaurerats vid flera tillfällen. Huset och restaurangrörelsen är till salu för ett pris mellan fem och tio miljoner kronor.

Många minnen
- Vad jag förstår är det en affär på gång. Det finns köpare. Men priset vet jag inget om. Visst vore det kul om man fick någon slant över men pengar har aldrig varit viktigt för mig.

Det definitiva beslutet tog hon före sommaren, men känslorna sliter i henne fortfarande.

- Varenda foto, varenda tavla, ja varenda pryl här är förknippat med så många minnen, säger Margareta Almlöw och sveper runt med blicken.

Inredningen är personlig och ger en känsla av gamla tider.

Artikelbild

| "Det är kul att prata om tiden med värdshuset. Det är ju mitt liv och det har varit fruktansvärt roligt", säger Margareta Almlöw.FOTO: Simon Eliasson

- Men visst är det tragiskt?

Vadå?
- Att vara så fäst vid sina grejer att man inte kan skiljas från dem!

Artikelbild

| Klockor, tavlor och allehanda prydnadsföremål pryder väggar och bord. Inredningen ger en känsla av gamla tider.

Under åren har värdshuset gästats av allehanda celebriteter: statsråd och ministrar, kungar och drottningar och till och med sydafrikanske frihetskämpen Desmond Tutu för att ta några exempel.

- Det är mycket känt folk som suttit här. Ibland önskar jag att jag varit mer social och suttit ned med gästerna. Men det har varit så mycket att göra, jag har bara haft tid att hälsa i stort sett.

Det är ganska precis 35 år sedan som folkskollärarinnan bytte Mjölkuddsskolan mot det gamla boningshuset som sedan tog över hennes liv.

Glasklar affärsidé
- Jag tyckte aldrig att lärarjobbet var tråkigt men jag hade ett genuint intresse för mat och dryck och kände att jag ville göra något mer av det. Jag fick syn på en annons på det här huset, som Luleå kommun hade rustat upp, och lade ett så högt bud att jag fick hyra det.

Margareta Almlöw hade affärsidén glasklar.

- Det skulle vara elegant men mysigt. Och så ville jag bjuda på...jag brukar kalla det för ärlig mat. Alltså ren mat utan lull-lull. Suovas, kokt potatis, lingonsylt, punkt. Inget schvammel!

Menyn har varit i stort sett densamma under hela tiden.

- Jag tror att hemligheten är att den passar i stort sett alla. Jag har satsat mycket på vilt och på det norrbottniska köket. Jag tror faktiskt jag varit en riktigt bra ambassadör för norrbottnisk mat; löja, sik, kråkbärsdricka...jag har pressat all lingondricka själv. Och sen bäver, björn, allt jag fått tag på. Det enda jag inte lyckats göra gott är sälkött!

Succé direkt
Intresset var stort redan från start.

- Ja, gud, ja. Folk pratade. Den gamla lärarinnan som sadlat om i ett anrikt hus... det blev succé direkt.

Guldåren var på 80-talet.

- Då var det rusch. Vi hade så mycket att göra att jag höll på att ta ihjäl mig. Och personalen också, för den delen. Men sen vände det. 1990 köpte jag huset av kommunen, restaurerade och byggde ut och drog på mig skulder. Då kom bankkrisen och jag förlorade 200 000 kronor på en natt. Jag hämtade mig aldrig riktigt från det.

De senare åren har varit magrare.

Färre anställda
- När det gick lite sämre började man tänka på att sälja eller göra något annat, och då tappar man direkt styrfart. I början hade jag till exempel linneservetter vid varje tillfälle men det kostade för mycket. Jag drog ned på antalet anställda också. Man tappar spets. Det kostade för mycket att ligga på topp, helt enkelt.

- Visst har jag fått höra att jag varit dyr. Julbordet till exempel. Men nu tror jag inte det är så stor skillnad längre. Och allt har ju varit hemlagat. Jag har till och med fileat sillen själv.

Margareta Almlöw säger att den minskande lönsamheten bidragit till beslutet att sälja. Men tyngst i vågskålen har varit att kroppen säger ifrån. Sjudagarsveckor och hårt slit i kök och restaurang har satt sina spår.

Nya grepp
- Jag kan inte längre spela gitarr. Jag har artos, kan inte böja på fingarna.

Nu ska hon använda tiden till att umgås med dottern och barnbarnen i Stockholm, bland annat.

- I övrigt ska jag försöka bo där jag bor och inte på jobbet. Jag har en stuga i min hemby Rusele i Västerbotten och en lägenhet i Spanien.

Men värdshuset i världsarvet lär hon ha koll på också.

- Om jag får önska något så är det att den som tar över har samma glöd som jag haft och kanske gör det ännu bättre. Jag tror faktiskt det är läge att ta ett nytt grepp!