Under tisdagen presenterade det statliga Konjunkturinstitutet sin prognos för den svenska ekonomins utveckling – och det var inte någon munter läsning att ta del av: Under årets andra kvartal minskade BNP-tillväxten oväntat, och detsamma gällde för sysselsättningen.
Det är en oväntad snabb inbromsning av den pågående högkonjunkturen, och enligt KI:s bedömningar har det därmed blivit tydligt att den svenska ekonomin har gått in i en avmattningsfas.
Enligt prognosen bedöms högkonjunkturen ändå hålla i sig året ut, för att ebba ut först under nästa år. På så sätt skulle man kunna säga att den svenska ekonomin påminner om den fas som sommaren har gått in i just nu; den pågår fortfarande, och kan ha en hel del varma dagar kvar. Men varje morgon verkar det vara lite kyligare i luften, och alla vet att den redan är på väg att ta slut.
Det är en högkonjunktur som har varat ovanligt länge. Det må vara svårt att föreställa sig när man tänker på hur dramatiska de senaste åren har varit på det politiska planet, och särskilt eftersom 2008 års finanskris av någon anledning fortfarande känns färsk i minnet, men faktum är att de senaste åren har präglats av en stabil tillväxt runtom i världen.
Den tillväxten har kommit också Sverige till del, och vi skulle nästan kunna säga att vi har blivit bortskämda med att höra finansminister Magdalena Andersson använda uttryck som ”urstark” om den svenska ekonomi, eller likna den vid ”en nyproducerad Tesla.” Det senare fick hon emellertid – av handelspatriotiska skäl, kan man tänka – ta tillbaka, och ändra till ”en nyproducerad Volvo.”
Det innebär också att Sverige står starkt rustat inför en kommande lågkonjunktur. Statsfinanserna är solida, statsskulden låg och det internationella förtroendet för den svenska ekonomin är stort.
Det finns naturligtvis orosmoln på himlen ändå – nog hade riksbanken gärna sett en räntehöjning eller två till innan ekonomin vänder neråt; med räntor som redan ligger på historiskt sett låga nivåer, har man inte möjlighet att sänka dem ytterligare för att få fart på ekonomin.
I övrigt finns de stora orosmolnen i nuläget – och, frestas man nästan tillägga, som så ofta – utanför landets gränser. Det handlar om det nu nästan årslånga handelskriget mellan Kina och USA, som den senaste veckan har fått världens börser att dyka brant nedåt och om det känsliga läget i Hormuzsundet där sjöfarten fortfarande störs och risken för en större väpnad konflikt fortfarande inte försvunnit.
Det handlar också om det evighetslånga projekt som går under namnet Brexit, och där den svenska ekonomin är sårbar både för eventuella störningar i handelsförbindelserna med Storbritannien och för de breda konsekvenserna av ett plötsligt brott mellan landet och den Europeiska Unionen.
Innan man börjar måla några religiösa gestalter på väggen ska man emellertid komma ihåg att ingen av dessa risker egentligen är nya. Visst kan de förvärras – men vi har levt med dem länge redan, och de är redan inbakade i våra prognoser och beräkningar.
På kort sikt innebär det ekonomiska läget att regeringens reformutrymme blir mindre. För den som vill föra en ansvarsfulla ekonomisk politik kommer skattesänkningar nu att behöva komma i andra hand, och de prioriterade reformerna måste snarare vara de nödvändiga investeringarna i vår infrastruktur och i vår välfärd.
Det är inte det roligaste budskapet en politiker har att ge sina väljare – men det är absolut nödvändigt, för det är på det statsfinansiella ansvarstagandet som all vår politik är byggd och har sin grund.