Arkhangelsk ligger 80 mil från Luleå fågelvägen. I mars 1995 kom jag hit tillsammans med andra kulturarbetare från Sverige, Norge och Finland. På den tiden gick flyg från Luleå via Murmansk. Vi skulle träffa kollegor och knyta kontakter i det nya Ryssland.

Vi bodde på ett gammalt hotell som var så smutsigt och dammigt att vi inte ville sova i våra rum. På nätterna satt vi uppe och pratade för att bearbeta det vi såg och upplevde.

Jag minns de gamla skraltiga spårvagnarna vi åkte med. En gång ringde min mobil och jag tog upp den. Alla stirrade på mig som om jag kom från en annan planet.

Artikelbild

| Gunilla Bresky i intervju med rysk tv.

Det enda varuhuset hette Svetlana och hade trappsteg som var en halv meter höga. Och när vi väl tagit oss till andra våningen fanns det ingenting att köpa, förutom målade ryska dockor och träskedar.

Men mitt i detta samhälle som på 1990-talet gick igenom en sådan stor förvandling, och där det inte fanns pengar till löner, mötte vi Människorna. Dessa fantastiska personer som fortsatte att gå till jobbet, undervisa barnen, behandla sjuka, spela musik, måla tavlor. De flesta levde på te och bröd och vad som fanns kvar efter sommarens odlingar i datjan.

Vi besökte museer, skolor, radio- och tv-stationer. Vi träffade konstnärer, kompositörer, författare. På kvällarna var vi inbjudna till konserter, dockteater eller dansföreställningar. Men biografen var stängd för det fanns inte pengar att värma upp den.

Alla dessa minnen strömmar över mig när jag kommer tillbaka som gäst och juryordförande på en ny stor filmfestival, ”Arctic Open”.

Artikelbild

| Juryns ordförande Gunilla Bresky och tolken Jevgenija, som översätter Leonid Kruglovs tacktal efter att han fått Bästa Dokumentär-priset för sin film om människor och liv i Sibirien.

Jag inkvarteras på ett alldeles nybyggt hotell, som är så fint att jag knappt har bott så bra någon gång. Inredning i skandinavisk stil, matchande färger och träpaneler. Och utanför fönstret, som täcker hela väggen, den magnifika floden Dvina.

På andra sidan gatan ligger Bio-palatset i den nya stora Gallerian, med så flotta affärer att både Smedjan och Shopping i Luleå liknar butiker på landet.

Det enda som är detsamma är de fantastiska människorna. Alla de som jag kände då och som var fattiga kulturarbetare har idag både positioner och lön. Men den ryska vänligheten, öppenheten, gästfriheten är densamma.

Festivalen som jag besöker är ett stort evenemang med massor av filmer, långa, korta och dokumentära. Eftersom Arkhangelsk ligger långt norrut handlar många om Arktis, om djur, natur och äventyrare som försökt besegra ismassorna. Men det är också spännande berättelser om män-niskor och liv, både i dagens Ryssland och gårdagens Sovjetunion.

”Två biljetter, tack” handlar om Ljuba, som växer upp på barnhem. Hon får veta att hennes pappa, som sitter i fängelse för att ha dödat hennes mamma, ska friges. Hon bestämmer sig för att hämnas. Men är han verkligen hennes pappa? Och har han gjort det han anklagas för? Efter filmen är mitt ansikte alldeles vått av tårar.

Vi i festivaljuryn ska utse pristagarna. En av mina kollegor heter Viktor. En dag, börjar han berätta om sitt liv som journalist under femtio år. En historia som handlar om censur och mordhot, men också den stora Kärleken, som i början var omöjlig. Nu har han varit gift med sin Larissa i många år, och det strålar om dem när man ser dem tillsammans.

Jag frågar om jag får göra en film om honom. Han tittar på mig och skrattar och säger: ”Det är därför jag berättar, för jag vill att just du ska göra det. Och jag har dokumenterat allt. Så vi kan bara sätta igång …”

Jag har varit i Ryssland mer än hundra gånger. Jag har rest över hela landet och mött tusentals personer. Alltid samma välkomnande, samma vänlighet, samma intresse för mig och det land jag kommer från.

Och jag skäms över att de här människorna och deras land i våra medier och i den politiska debatten hela tiden reduceras till fiender och ett hot mot Sverige.