Konsert David Morin Trio inleder kvällen med sin premiärspelning, vilket inte alls hörs på slutresultatet. Det är en taggad skara musiker som äntrar scenen. Låtar av Stevie Ray Vaughan och Jimi Hendrix blir i händerna på David riktiga kraftpaket. Trogna originalet men ändå egna. Han levererar sång och gitarrspel som inte lämnar övrigt att önska. Ihop med Simon Lundin bakom trummorna och basisten Jonas Jacobson levererar han en tajt timmes musik som är en perfekt uppvärmning inför kvällens huvudakt Omar and the Howlers.
Som scenpersonligheter kunde inte Kent "Omar" Dykes och David Morin vara mer olika. David ger sig ut i publiken och spelar gitarr. Han rör sig på scen och intar olika poser.

Omar däremot sitter lugnt ned med hela sin pondus på en stol kvällen igenom. Med en röst lika sträv som ett grovkornigt sandpapper och ett gitarrspel lika säkert som läckert får den förväntansfulla publiken i Kulturens hus scen verkligen bluesvaluta för varenda krona.
Omar spelar en känslofylld eklektisk mix av både långsamma och snabba låtar där boogie woogie och rock ’n’roll är lika självklara inslag som bluesen. Här är inte något mellansnack. Låtarna kommer rätt på varandra, vilket känns väldigt befriande. Publiken är här för att höra Omar leverera sin karaktäristiska stil och det gör han verkligen. Från första till sista tonen utstrålar han en sådan styrka och spelskicklighet att man blir golvad direkt. Det här är en kväll där de på scen har lika roligt som de som står framför den och glatt dansar.

The Howlers består denna kväll av Asmus Jensen på trummor och Paul Allen Nass bas, vilka båda agerar stabila stödtrupper åt Omar. En trio där varenda ton sitter perfekt. Det känns onödigt att gå in och dra fram enstaka sånger som förtjänar ett extra omnämnande. Det gör de alla. En konsert utan tråkiga ögonblick, onödiga pauser och låtar som mest känns som utfyllnad är en bedrift i sig. Det riktigt kokar om Kulturens hus denna afton. En bluesbrygd från södra USA serveras och publiken sörplar tacksamt i sig till sista droppen.
Det här var en kväll som både var här och nu samt ett minne för långt tid framöver. Och det är så det är med storartade upplevelser. De är fantastiska då och där fast kanske ännu bättre när de efteråt fått lägga sig till ro i minnets kartotek. Stabilt är bara förnamnet.