LEDARE Under årets allmänna motionstid har riksdagens ledamöter lämnat in sammanlagt 3852 motioner.

Jag vill särskilt fästa regeringskansliets uppmärksamhet på en av alla dessa motioner.

Det är en motion om vikten av en ”trygg och rättssäker sjukförsäkring” som skrivits av S-ledamöterna Eva-Lena Jansson, Helèn Pettersson och Lennart Axelsson.

Motionärerna konstaterar helt riktigt att den rödgröna regeringen tog ett steg mot en mer trygg sjukförsäkring när den slopade den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen 1 februari 2016. Men de framhåller att det finns mer att göra för

socialminister Annika Strandhäll (S) och regeringen.

De skriver att Försäkringskassans bedömningar efter 90 och 180 dagar i den så så kallade rehabiliteringskedjan inte håller tillräckligt hög kvalitet.

”Vid samtal med enskilda personer och med flera fackliga organisationer, såväl TCO- som LO-förbund, har det framkommit att rehabilitering av sjukskrivna har avbrutits genom indragen sjukpenning. Personer med arbete på deltid och under pågående rehabilitering har uppmanats, av handläggare på Försäkringskassan, att säga upp sig och söka nytt arbete på heltid. Detta trots att arbetsgivaren anpassat arbetsuppgifterna och att behandlade läkare bedömer att det finns god prognos för den sjukskrivne att återgå till heltid”, understryker S-trion.

De är inte ensamma om sin kritik. Både ISF (Inspektionen för socialförsäkringen) och LO-TCO Rättsskydd har liknande synpunkter.

Från den svenska verkligheten kommer ständigt nya larmrapporter.

”Försäkringskassan tolkar reglerna både omänskligt och orimligt. Enskilda medborgare kommer i kläm”, skrev Lennart Thörnlund och Ann-Christine Lindehag Sundström, IF Metall, i Piteå-Tidningen 19 januari i år.

Den 15 februari skrev läkaren Linda Beckert, Boden, en insändare i NSD som spred sig blixtsnabbt i sociala medier.

”Nu är jag evinnerligt trött på Försäkringskassan”, konstaterade hon.

Beckert beskrev vardagen på vårdcentralen, om desperata patienter som bryter ihop i mottagningsrummet och om sköra människor som måste brottas med ekonomisk stress när Försäkringskassan ger dem avslag på deras sjukpenning.

I en budgetkommentar pekar Lärarförbundet på medlemmar som nekas eller blir av med sjukpenning.

”Vi har en lärarbrist som är akut och att i det läget ha en sjukförsäkring som i många fall tvingar bort den sjuke från yrket är ett enormt resursslöseri både på individ- och samhällsnivå”, skriver förbundet.

Lärarförbundet betonar att det finns alternativ:

”Sjukskrivning kombinerat med snabb återgång i arbetsträning på deltid, utan att den sjuke ska behöva oroa sig för sin försörjning är ett bättre sätt att komma tillbaka. Självklart måste detta kombineras med åtgärder och anpassningar på arbetsplatsen.”

Det är en betydligt bättre och mänskligare modell än att fattiggöra sjukskrivna.

Ambitionen måste ju vara att människor ska rehabiliteras och kunna återvända till arbetslivet – inte att de ska bli utslagna.

Mot den bakgrunden finns all anledning att ta fasta på kravet i riksdagsmotionen 2017/18:1904 från Eva-Lena Jansson och övriga.

Det behövs en översyn av sjukförsäkringens tidsgränser och Försäkringskassans tillämpning av rättspraxis.

Dagens situation är oacceptabel.