Vid lunchtid på torsdagen presenterade statsminister Stefan Löfven (S) Sveriges kandidat som EU-kommissionär. Det blir den socialdemokratiska veteranen Ylva Johansson, som sedan 2014 har tjänstgjort i Löfvens regeringar som arbetsmarknadsminister, som får resa till Bryssel och plats i det som brukar kallas EU:s regering.

Helt klart är det förstås inte – formellt sett är Johansson än så länge bara föreslagen, och måste invänta ett officiellt godkännande. Man får dock vara förlåten om man betraktar den saken som en formalitet – i Johansson har regeringen hittat en utmärkt kommissionär, och det är svårt att föreställa sig vem som skulle ha någon invändning mot hennes nominering.

Den kommer inte heller som någon överraskning. Det har redan länge stått klart att även nästa svenska EU-kommissionär kommer att vara en kvinna – den svenska ambitionen är en helt jämställd kommission, och det innebär att våra händer nästan är bundna när andra EU-länder envisas med att år ut och år in skicka män, män och nya män till Bryssel.

Artikelbild

| Johanssons företrädare Cecilia Malmström (L) har gjort ett utmärkt jobb.

Det kan inte heller vara vem som helst. Kommissionärsuppdraget är en tung post som kommer med mycket inflytande, och då gäller det att utse en rutinerad politiker som vet hur man förhandlar och hur man tar plats i en politisk församling från dag 1.

Det vet Johansson – som suttit i socialdemokratiska regeringar på båda sidor om millennieskiftet – bättre än någon annan i svensk politik idag. Det är ingen slump att det är hennes namn som har nämns oftast i förhandsspekulationerna.

Det är knappast heller någon slump att det är just en person med hennes bakgrund som får uppdraget heller. Det är ännu inte klart vilken portfölj som kommer att tillfalla den svenska kommissionären när den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har lagt sitt pussel och formerat sitt lag – och om statsministern visste något mer om det än vi andra, så höll han tand för tunga under onsdagens pressträff.

Däremot är det ingen hemlighet att det tillsammans med kampen mot populism och främlingsfientlighet viktigaste temat för Socialdemokraterna under vårens Europaparlamentsval var just arbetsrättsfrågor och den gemensamma europeiska arbetsförmågan.

Johansson kommer raka vägen från posten som arbetsmarknadsminister, och det är fullt möjligt att läsa hennes nominering som en signal om vilka frågor regeringen anser att Sverige är bäst lämpade för att ta hand om på EU-nivå; låt oss helt enkelt hoppas att det är en analys som von der Leyen delar med Stefan Löfven.

Statsministern ville inte heller säga om Johanssons nya uppdrag kommer att innebära ytterligare omflyttningar inom regeringen. Tills vidare sitter arbetsmarknadsministern kvar på sin post, och hennes ersättare där kommer att meddelas senare.

Kanske kan det också vara till godo, åtminstone ur ett politiskt perspektiv: Arbetsmarknadspolitiken och särskilt Arbetsförmedlingen är mitt uppe i ett intensivt reformarbete, och även om politiken inte påverkas av ett personalskifte högst upp kan det vara välkommet med ett nytt ansikte som representant för en ny tid.

Till sist måste vi också nämna Sveriges tidigare kommissionär, Liberalen Cecilia Malmström, som slutar efter tio år på posten och har gjort ett synnerligen gott arbete. Den senaste mandatperioden har hon burit den betydelsefulla handelsportföljen i kommissionen för Sveriges räkning, och vunnit respekt både i Bryssel och på hemmaplan.

Sverige skickar starka kvinnliga kandidater till kommissionen i Bryssel – det är en tradition vi kan vara stolta över, och gärna får fortsätta länge till.