Insändare Så kom den då en solig lördag den 14 september. Många samlades vuxna bybor  och föräldrar. Och många barn i olika åldrar och så vi som sympatisörer. Några politiker i kommunen. Byarna runt om stadskärnan i Luleå kommun ska få blomstra. Har vi inte sett nog av avfolkade byar häruppe? Så gick vi då sjungande genom centrum förbi stadshuset och till stadsparken. Luleå demonstrerar. Luleå har fått nog, vi vill ha en skola nära där vi bor. Där stod vi några  bland de första och såg demonstranterna komma in, fler och fler, barn med plakat om det som berör deras liv. Vilken glädje! De som är framtiden, de som behöver omtanke, en bra vardag i sin skola på sin förskola. Så kom berättelserna om varför föräldrar flyttat ut till landsbygden och vad de med det vill ge sina barn. En flicka talade om sitt liv. Vad ska hon och alla de andra barnen tänka när de gjort allt detta och ingen lyssnade  OM de som beslutat detta horribla och hänsynslösa inte gör om och gör rätt? Hur blir det med förtroendet för politiker? Varför ska inte barn få leva i en trygg miljö och ha nära till sin skola, till sin förskola, leva nära naturen och kunna få känna vilka ens grannar är.  Jag har vuxit upp med en byskola i en by i inlandet så jag ser värdet av det.  Alla utelekarna, det stora skyddsnätet vi hade när människor kände varandra. Ska inte föräldrar få välja livsstil? Det tycker jag. Min vrede är väckt när jag tänker på sexåriga barn vara ute vid tungt trafikerade vägar när de inte ens är mogna för att klara det. Den mognaden kommer först senare i de tidigare tonåren. Barn har jag arbetat med på förskola, fritids, ungdomsgård, barnkoloni, m.m. Här och i vår huvudstad där förskolebarnen fick hålla i ett snöre när vi tog oss över Sveavägen med mycket trafik till en park. Det kändes inte klokt! Det här som beslutsfattarna gjort är definitivt inte klokt. De utsätter de yngre barnen för fara. Raserar det föräldrar försöker ordna för sina barn. Jag hörde en pojke vara nära gråten vid den förra manifestationen när han tänkte på sin lillebror som inte skulle få uppleva det han gjort under sin skoltid i Vitåskolan. Där får förövrigt sexåringar åka hemifrån klockan sju på morgonen och komma hem efter klockan fem.Trötta. Kontakten med föräldrar och syskon blir då inte vad den kunde vara. Då har de dessutom varit på Väntis, en kanske ganska meningslös väntan? I början fick sexåringarna äta på en kvart därför att allt inte var ordnat för barnen. Hafs och tjafs för några så värdefulla som barnen. Stora klasser och stora barngrupper gör alltid några till förlorare. Det skriver jag inte under på. Det är bara hänsynslöst att rycka upp barn från den vardag de vant sig vid.