Allt som en del av årets Hamnfestival, och som den totala motsatsen till tjo och tjimmet var den knappa timmen i kyrkan likt en kärleksförklaring till musiken som rogivande innerlighet, jag hittar inte bättre ord.

Som ett tordön i programmet stod Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll, komponerat runt 1705 och mästarens kanske mest kända orgelstycke. Anslagets massiva tonkaskad tar närmast andan ur en, för att i den efterföljande undersköna fugan vaggas till ro när temat ges sina typiska ekon eller svar, en kvint högre, allt i ett närmast silkeslent flöde.

Ändå var det improvisationerna som gjorde mig lyckligast. Improvisationer som, precis som jazz saxofonisten Stan Getz på 1970-talet, lekte med den svenska folkviseskatten. Markus Wargh hade bland annat valt psalm 200 (I denna ljuva sommartid) samt Till österland vill jag fara, denna ljuvt vemodiga svenska 1700-tals visa, som utgångspunkter. Det blev omtumlande vitalt musikantiska resor med total närvaro och en dansant noggrann artikulation.

Applåderna efteråt ville knappt ta slut – så, om uttrycket tillåts – missa för Guds skull inte nästa gång Markus Wargh ger konsert. Det är inget mindre än ett reningsbad för själen.