Justitieminister Morgan Johansson (S) hamnade under fredagen i tidningsrubrikerna när han svarade på den polska EU-parlamentarikern Beata Mazureks uttalanden om Sverige, och konstaterade att ett av de problem Sverige faktiskt har är polska stöldligor: ”Kan parlamentsledamoten göra något åt det vore jag tacksam.”

Bakgrunden är en serie påståenden om Sverige från Mazureks sida som är svårt att beskriva som något annat än fria fantasier. Hon sade bland annat att Sverige präglas av: ”Mord, ökad brottslighet, våldtäkt, rädsla och shariazoner. Detta är konsekvenserna av multikulturalism och öppna dörrar för invandrare.” Hon menade även att svenskar flyr till Polen för att söka asyl, trygghet och normalitet.

Det är naturligtvis nonsens från början till slut. Det är svårt att dra gränsen mellan vad som beror på att Mazurek själv har blivit lurad, vad som är högerextrema önskedrömmar och vad som helt enkelt är medveten lögn. Kanske ligger tonvikten ändå på det sista – det hade varit lätt för henne att kolla upp att inte en enda svensk medborgare sökt asyl i Polen under de senaste åren, och att betydligt fler polacker söker sig till Sverige än tvärtom, men det intresserar henne inte; hon ljuger ogenerat eftersom hon inte bryr sig om sanningen.

Artikelbild

| Viktor Órban är Ungerns premiärminister och har i praktiken omvandlat landet till en enpartistat.

Därför är Morgan Johanssons irritation både förståelig, och en smula olycklig. Precis som när tidigare Socialförsäkringsministern Annika Strandhäll (S) under våren twittrade kritik mot Ungerns nya familjelagstiftning hjälper det inte alltid att man har rätt i sak – den här nivån att föra diskussionen på gynnar bara den som är beredd att ljuga och använda de grövsta invektiven.

Det är dubbelt sant, eftersom det här inte bara är fråga om Mazurek, sakfrågan eller ens ett bråk mellan Sverige och Polen. Det står mycket mer på spel än så, för när det kommer till Ungern och Polen är tiden när aldrig så hårda fördömanden räckte till redan förbi.

Man ska kalla saker vid deras rätta namn, och såväl Fidesz i Ungern som PIS i Polen är ingenting annat än extremister. De har monterat ner rättsstaten och det demokratiska systemet i sina egna länder – och är genom sina obstruktioner och sin meningslösa och grälla plakatpolitik ute efter att göra det samma på EU-nivå.

Det är politiker som har profilerat sig på att demonisera Bryssel och den Europeiska Unionen – samtidigt som de vet att de inte klarar sig ett ögonblick utan ekonomiskt stöd från de andra medlemsländerna. Det är ett välkänt faktum att det inte går att bygga upp en auktoritär regim utan finansiering – men medan Putin finansierade sin omvandling av Ryssland med olja och gas, gjorde Órban det med EU:s strukturfonder.

Den östliga utvidgningen av EU var en bra sak – men det var naivt att genomföra den utan att säkra kontrollmekanismer för att staterna ifråga förblev demokratiska. Det ursäktar emellertid inte den handlingsförlamning som har präglat Unionen sedan dess.

Man har sett det som har pågått – men man har inte agerat. Man kunde ha synat Órbans bluff tidigt – i stället har man lagt sig för honom gång på gång. Man kunde ha inlett ett Artikel 7-förfarande – nu är det för sent, och det enda som återstår är att kräva att de stater som lämnat demokratins väg också lämnar den Europeiska Unionen.

Det kan tyckas märkligt att vilja kasta ut medlemsländer samtidigt som man kämpar för att bevara EU:s integritet efter det slag som Brexit kommer att bli. Tyvärr är det en nödvändighet. För vilken sorts demokratisk union är det egentligen vi har, om Ungern och Polen tillåts vara kvar i den?