NY BOK

Marion Poschmann 

Tallöarna 

Översättning: Jesper Festin

Norstedts

 

Han är en sedan länge akterseglad docent som en dag huvudstupa lämnar sin fru sedan hon i en nattlig dröm bedragit honom.

Efter ett uppslitande gräl tar Gilbert första bästa plan från Berlin och hamnar i Tokyo. Han har ingen särskild lust att åka dit, han föredrar egentligen "kaffeländer", där den "kulturella traditionen" är en helt annan. I "teländer" draperar man sig i "en slöja av mystik". Det visar sig snart att han tänker lika kategoriskt i alla frågor. 

En rätt omöjlig huvudperson alltså, en kuf med inbitna vanor och bra mycket av en schablonfigur. Man tror ju att mötet med Japan ska frigöra något annorlunda och okänt hos honom. Men så blir det knappast, trots att han hamnar i en helt ny värld. 

Det som ändå håller berättelsen på fötter är stilen. Framför allt lever de japanska miljöerna, särskilt naturen, den har en stark sinnlig närvaro och blir en sorts huvudperson i berättelsen. 

Däremot är de utredningar och kommentarer Gilbert levererar ofta tunga och språkligt svårforcerade, som framtagna vid ett tyskt kansli för satsfogningar.  

På centralstationen i Tokyo hindrar Gilbert en ung man, Yosa, från att kasta sig framför ett tåg och tar sedan kommandot över honom. Vi ska hitta en bättre plats för dig där du under mer värdiga former kan ta ditt liv, meddelar han. 

Yosa visar sig ha en handbok för självmördare, i vilken en rad lämpliga platser beskrivs. Den boken blir deras resguide. Gilbert själv har med sig ett par berömda japanska klassiker som handlar om landskapet och färder i det. 

De två besöker en självmördarskog där det myllrar av döda kroppar. Vi måste hitta något bättre, förklarar Gilbert återigen, det här är en "massgrav". 

Då och då strör Poschmann in upplysningar om livet i Japan. Toalettstolarna är till exempel försedda med ljud och musik, upptäcker han, och kan återge Mozarts fem violinkonserter. Texten har emellanåt stora likheter med ett litterärt resereportage.

De tar sig till en park för att beskåda körsbärsblomningen men det är fel årstid. De går på en teaterföreställning där en sextioårig skådespelare gestaltar mycket unga kvinnor. De åker till en berömd park och ser på träd. 

Så reser de vidare till Tallöarna, berömda för sin skönhet. På vägen tappar Gilbert bort Yosa men fortsätter själv till öarna där romanen, lite obestämt, slutar. Han är betagen i platsens skönhet och blir en stor "barrträdsvän".