Jag har genom alla åren haft superkoll på Råneälven, både som fiskevatten och ekologisk sfär. När jag kom till Råneå på sensommaren 1972 förundrades jag över hur rena strömmarna var. Det var sparsamt med alger på bottenstenarna, inte helt olikt en skimrande fjällström. Harrfisket var mycket bra och medelstorleken iögonfallande.Jag har faktiskt nått vikter upp mot 1,5 kilo, även om det numera tyvärr är alltför många år sedan sist.
Om höstarna var det en fantastisk uppgång av den fisk vi benämnde storsik, en undergrupp till storsikar som kallades ”Råneälvssiken”. Den var skyddsvärd och någon håvning fick inte förekomma. Idag anser forskarna att vi bara har en art av sik (Coregonus lavaretus) men med många så kallade korsade eller hybridiserade undergrupper. Förr snackade vi mycket om älvsikar, blåsikar, planktonsikar, aspsikar, sandsikar och naturligtvis storsikar.
Eftersom klimatet var mer stabilt på den tiden visste jag när sikarna var på lekplatserna på nackarna i Sörforsen och Norrforsen mitt i byn. Skådespelet använde jag självklart som lärdomssal för mina elever på mellanstadiet. Långt in på 80-talet lekte flera hundra storsikar på nackarna, ett naturens scenario som närmast kunde liknas vid laxstegen i Alaska.
Jag vet inte riktigt när stagnationen började, men när vi kom in på 90-talet hände någonting. Sikvandringen från havet mot lekplatserna avtog sakta men säkert, för att någon gång i slutet på århundradet avta till oftast noll individer.
I början på oktober 2008, tog jag flugspöet och tänkte testa årets sista harrfiske, detta på Sörforsens nacke intill OK bensinstation. När jag vadade ut var det något som plötsligt lade krokben för mig, varför jag stöp som en fura i det iskalla vattnet. Detta måste undersökas.
Till min förskräckelse upptäckte jag att hela nacken var överbelamrad med en växt som kallades Hårslinga, meterlånga ”rep” av grönsaker som hade trasslat till tillvaron för både siken, harren och mig. Platsen gick helt enkelt inte längre att användas som lekområde för siken. Det var då jag ringde NSD, som kom och gjorde ett initierat reportage om detta.
Expertisen hade naturligtvis sina åsikter klara som landhöjning, eller som någon förklarade det hela, med att älven på något sätt känner av övergödningen och bildar ett raster mot havet som skydd. Filtret skulle i det här fallet vara hårslingan som skulle skydda havet mot både övergödning och försurning??? Det uttalandet har jag testat hos oberoende forskare och påståendet kan nog närmast liknas vid en huvudskakning. Man behöver knappast vara en hjärnkirurg för att begripa att en älv inte är en tänkande organism.
I år har vi haft ett mindre antal sikar som har ristat eggande spår på Norrforsnacken. Likaledes i fjol och det kändes positivt, med tanke på många tomma år. För tre år sedan såg jag en sik som försökte leka med sig själv, vilket naturligtvis var lönlös möda. Däremot har det varit stendött på Sörforsen, där jag åkte i plurret hösten 2008.
En vacker midsommarnatt för några år sedan flög en kompis och jag längs Råneälven ända upp mot Mårdsel. Det var en gudomlig resa över en prunkande älvdal, så vacker att man kunde gråta för mindre. Om det nu inte var för de där dikena som spydde ur sig massor med förmodligen både övergött och försurat vatten. Det såg ut som gråa korvar som trängde sig ut i det annars klara älvvattnet. Detta kändes som en enkel biljett till industrialiseringens avfallshögar, ett pris vi har fått betala för den välfärd vi umgås med. Vem bryr sig om en sik?