För de flesta av oss betyder regnbågen ett fiske i inplanterade vatten, så kallade ”put-and takesjöar”. Det är en delvis aggressiv laxfisk som gärna hugger kring spinnare, skeddrag, fluga eller mask. Det luriga med den här laxfisken är att den för det mesta är vårlekare, trots att en och annan har hävdat att den till och med kan leka på hösten.
Regnbågen sattes in i vårt land redan i slutet av 1800-talet, som ett komplement till våra egna fiskar. Den ansågs vara lättodlad, trivdes bra i de flesta vattnen och smakade utmärkt. På den tiden trodde vi att arten var kommen från Nordamerika. Absolut, vi tog den från vattendrag kring Coloradofloden, men det var inte riktigt hela sanningen.
Idag vet vi genom gedigen forskning att regnbågen från början inte var en nordamerikansk fisk, utan kommen från östra Ryssland. Man har till och med kunnat bestämma att födelsevaggan var Kamchatka, den stora halvön som sticker ut i Stilla Havet norr om Japan.
I våra svenska vatten kan den för det mesta inte fortplanta sig. Vad detta egentligen beror har vi inte riktigt kommit underfund med. En del har menat att vi har för kalla vatten, vilket jag tvivlar på. Jag har fiskat vild regnbåge i Alaska och i Kamchatka och är det någonstans det är kalla vatten så är det där.
Undantag finns alltid, som det faktum att det har funnits/finns några lokaler där svenska regnbågar verkligen har lyckats med leken. En sådan plats var en stor vattenfylld grusgrop i Skåne och en liten oansenlig skogs- och jordbrukså mellan Vänern och Vättern.
Sedan slutet på 1800-talet finns den också inplanterad i Nya Zeeland. Där gick det lite bättre, eftersom fisken fann sina ekologiska nischer och kunde föröka sig. Numera räknas därför regnbågen som en nyzeeländsk art. Regnbågen kräver kalkrika vatten för att trivas.
För några år sedan togs beslutet att vi i det här landet borde få ta in nya gener gällande regnbågen, eftersom inavel hotar. Om så sker får vi inte längre ta fisk från USA utan har blivit hänvisad till Nya Zeeland.
Man bör nog ta sig en extra funderare innan man sätter ut den i våra vatten. Fisken är aggressiv och eftersom den är vårlekare kan den absolut störa bland annat harrleken i vilda vatten.
Arten är också känd som en notorisk romätare, vilket jag har sett otaliga gånger under mina år i Alaska. En minnesbild är när en femkilosbåge bara stod och gapade bakom några lekande hundlaxar i Alaska.
En motivering till varför vi fortfarande envisas med att sätta ut regnbågar i våra sjöar och tjärnar, är att den anses vara relativt lättfångad. De vill gärna patrullera längs strandområdena, vilket i sin tur gör att öringarna som kanske finns i tjärnen, tar till schappen ut på djupare vatten. På så sätt blir öringarna mer svårfångade än man hade tänkt sig. Som så mycket annat har regnbågsodlingarna blivit allt mer kommersiella.
Idag har vi begåvats med enorma odlingar, lika varstans i det här landet. Rymlingar finns, som kan ställa till med en ordentlig oreda på andra fiskars bekostnad, framför allt på lekplatserna. Vi måste komma ihåg att regnbågen är och förblir en främmande organism i våra urgamla ekologiska kulturer.
En biologisk nackdel med våra utsatta bågar är att en del har odlingsskadade fenor, framför allt gällande stjärtfenan. Detta beror oftast på för täta bestånd av fiskar i odlingskassarna, en nötningsskada som är störade. På så sätt tappar fisken en hel del kraft. Här kan dock konstateras att många uppfödare idag gör sitt bästa för att eliminera fenskadorna.
Avslutningsvis kan jag konstatera att vild regnbåge i ursprungliga vatten runt om i världen är drömmen för vilken sportfiskare som helst. Enligt mitt förmenade finns ingen fisk som är så stark i sött vatten som en regnbåge. Det i sin tur beror på en sällsynt muskulös kropp med en enorm stjärtfena.
Trevlig fiskesommar!