Martin Westrin från Råneå, är förutom min son, en mångsysslare inom sportfisket. Han trakterar de flesta spötyperna och en spinnare eller ett skeddrag är lika naturligt för honom som någonsin en fluga. Det kanske kan tyckas något magstarkt att ha med sig sin son i serien om sportfiskeprofiler. För mig känns det dock helt naturligt och för mig är han en stor personlighet. Det kan vara intressant att se hur en människa påverkas i uppväxtåren, vilka som inspirerar och hur resultatet blir. Min pappa visade mig vägen till Bäverbäcken med alla öringarna och jag har visat min grabb vägen mot flugfisket. Där tror jag nästan att likheterna slutar. För mig var de vuxna de viktigaste mentorerna, för Martin har det tydligen varit kompisarna hemma i byn.
Kommer du ihåg hur ditt spöfiske egentligen började?
Jag har vuxit upp med en handfull vänner i Råneå, polare som alltid har varit intresserade av sportfiske. Vi har haft den turen att Råneälven rinner rakt genom byn, en kanonälv för bland annat gäddfisket. På den tiden var vi något av byns ”fishing rat pack”, ett gäng som drog runt i alla strömmar, bakvatten och sel. Tiokilosgäddorna var aldrig långt borta. Naturligtvis tävlade vi om vem som skulle få den största gäddan. Jag glömmer aldrig när John drog en tiokilos under E4-bron, mitt framför näsan på oss kompisar. Det var inte snällt gjort. Min egen trofé från den tiden var en praktfull id på 2 ½ kilo. Iden är en schysst sportfisk och älven ett eldorado. Jag har alltid sagt att iden är snyggare än harren, nåt som du aldrig riktigt har gillat. Hahahaha.
Jag kommer aldrig att glömma en speciell afton efter Torneälven. Harrarna vakade. Där tror jag att nåt avgörande hände för ditt kommande fiske.
Jo, jag minns det också. Jag tror jag var 12 år. Du fiskade med flugspö och fick flera harrar. Jag hade mitt spinnspö med mig med ett skeddrag som bete. Jag minns att skeddraget var längre än de pytteharrar du fick på fluga. Jag ville pröva flugspöet jag också, eftersom det var trist att inte jag fick nån fisk. Det var då jag fick den största harren på fluga den kvällen och sen var det kört. Flugfisket kom hux-flux in i bilden.
Redan i tioårsåldern kunde du binda i stort sett vilka flugor som helst. Hur ser du på flugbindningen?
Jag band flugor långt innan jag kunde svinga ett flugspö. Jag tycker att flugbindningen gör själva fisket så mycket mer intressant och personligt. Det kan vara en av anledningarna till hur mångfacetterat flugfisket är. Jag har gjort många egna mönster, där ”Hawk” blev en höjdare i Kaitumälven, en burrig nattsländeimitation. Intressant har alltid varit konstruktionen av egna varianter av redan kända mönster.
Du har tillbringat 15 veckor i Tjuonajokk under lika många år. Hur minns du de åren?
Jo, det var trevliga år. Vi hade ett ställe som vi alltid har kallat ”Martins Place”. Namnet kommer från en av de första resorna vi gjorde tillsammans till Tjuonajokk, då min polare Simon från Råneå var med. Vi fiskade från båt och vi fick bägge harrar över kilot. Kanske var vi 13-14 år. Det var en bra början. Därefter har vi alltid haft kanonfisken på platsen. Det är också ett ställe för fin öring. En gång tappade jag den verkliga bumlingen. Platsen ligger precis på kanten mot den djupare fåran, en stenig plats.
Vad har Tjuonajokk betytt för dig?
Det är inte bara varit fisket jag kommer ihåg utan minst lika mycket alla vänner jag fick. Harrfisket var i alla fall strålande.
Studentresan gick till älven Laxá i Island. Vi fick en intressant vecka tillsammans, Minns du?
Klart jag minns! Det var en intressant resa, även om flyget mellan Reykjavik och Akureyri var hemsk, framför allt landningen i Akureyri. Jag tyckte att älven Laxá var som gjord för flugfiske. Grejen var att vi alltid fick vara ensamma på fiskeplatsen, eftersom ordningen var den att man bara fick vara två flugspön på varje plats per dag. Det rullande schemat hängde på väggen i fiskeanläggningen i Arnarvatn, där vi bodde. Eftersom jag alltid har gillat streamerfisket, passade mig älven alldeles perfekt. Redan i det första kastet fick jag en öring just över kilot.
Vilken är din favoritfisk?
Trots att jag har fiskat harr som en besatt i Tjuonajokk är öringen min absoluta favorit. Jag fiskar den gärna i sjön Kärsieisenjärvi i Tornedalen, vilket är en mysig sjö. En anledning till favoritskapet kan vara att jag som liten gärna ritade fiskar och helst öringar med många prickar. Sen är det ju bara så att den är stark, snygg, utmanade och en alldeles utmärkt streamerfisk.
Din mest minnesvärda fisk?
Jag har familjerekordet på svenskfångad öring, en bjässe på 3,65 kilo, tagen på torrflugan Elk Hair Caddis på 0,14 mm tafs från Råne Älvdal. Först trodde jag att det var en harr, men förstod snart att så inte var fallet. I så fall hade det varit ett nytt världsrekord.