Rekordfiskaren från Lycksele

Det finns få människor i min värld som så ordentligt har tagit till sig vildmarkens frihet och trevnad som just Erik. När jag träffade honom för första gången, under en resa till Kaitumälven och Tjuonajokk, forsade regnet ner från öppna skyar under nästen en vecka. Där kom en grabb med arbetarskjorta och uppkavlade ärmar. Regnet brydde han sig inte om. Älven steg men Erik han svingade sitt flugspö med sådan finess att vi andra baxnade. För en inbiten fiskare som jag, förundras jag över hur en del kan konsten att ta de riktigt stora fiskarna. Jag har någonstans skrivit att mina största fiskar, några i rekordklass, har tappats. Men Erik han tar de. Nu ska vi kolla upp vad Erik har att säga om naturens inredningar, om framtid och minnen.

Någonstans i minnesbanken måste det finnas någon, eller några, som lockade ut dig till jaktmarkerna och fiskevattnen? Berätta.

Intresset för fisket började tidigt. Jag hade helt enkelt turen att få uppleva bra fiske redan när jag bara var ett par år gammal, både ute på isen där man med korta ben helt sonika sprang upp abborrarna, men även i båten där jag använde relingen som stöd för att orka hålla i metspöet. Det behövdes egentligen bara den där första lyckade fisketuren för att jag skulle fastna. I mångt och mycket var det mina föräldrar som lade grunden för allt mitt naturintresse. Redan innan benen bar blev jag satt på en stubbe i skogen medan mamma och pappa plockade bär av olika de slag. Skogen och äventyren har alltid funnits där. Jakten följde med i samma veva. Någon gång vid 15-16 års ålder sålde jag allt som hade med spinnfiske att göra och sedan dess har jag helhjärtat ägnat mig åt flugfiske, i alla fall fram till för två år sedan då jag åter igen köpte mig ett ul-spö. Bara för att abborrfisket är så sjukt roligt och att det är så långt ifrån det underbara, men tyvärr allt för ofta prylhysteriska flugfisket. Ett trivsamt sätt att återknyta hur det en gång började och ett bra sätt att få uppleva skillnaden. Ibland är det helt enkelt välbehövligt.

Du har en treenighet av intressen, fisket, jakten och fotograferandet. Hur hinner du med allt? Vilket är ditt huvudsakliga engagemang (om du får välja ett)?

Det är helt omöjligt för mig att välja mellan jakten och flugfisket. Bägge betyder precis lika mycket, men hemligheten är enkel, nämligen att var sak har sin tid. Under sommaren så fiskar jag och när hösten kommer så tar jakten över. Fotograferandet finns däremot med hela tiden när intressanta saker dyker upp. Men greppar jag kameran så lämnar jag allt annat hemma, då är det bildskapandet som gäller.

Du är utbildad fiskeguide men jobbar med något helt annat. Är det svårt att få guidejobb. Finns risken att man blir ”less” fiskandet och jakten om man jobbar med sin hobby?

När jag var yngre fanns det ingen botten alls, utan då hade jag utan tvekan kunnat stå vid vattnet 365 dagar om året utan att ledsna. Men under årens lopp har jag upptäckt att det faktiskt går att övergöra saker och ting. För min egen del är det nog bra att i huvudsak jobba med något annat, även om jag inte har något emot att göra några guidningar då och då.

Jag hoppas på att kunna lägga in lite mer naturrelaterade arbeten i framtiden och jag har några spännande saker på gång.

För mig känns det som att du bor absolut rätt till med dina intressen. Hur funkar dina närmiljöer med dina intressen?

Lycksele är en perfekt utgångspunkt för både jakten och fisket, allt finns tätt inpå knuten och sedan närheten till Åsele, Vilhelmina, Storuman och Sorsele gör inte saken sämre. Valmöjligheterna blir många. Allt detta är vad jag kallar närmiljö och det blir åtskilliga turer varje år. Bland de mest positiva sakerna som hänt inom Lycksele kommun på senare tid är nog miljöåterställningen av Vindelälven med biflöden. På den negativa sidan står nog skogsbruket ohotat på förstaplatsen. Tydligen är naturen inte värd annat än virkespriset.

Jag vet att du har haft två svenska rekord på flugfångade fiskar. Berätta lite om dessa.

1999 tog jag en insjööring på 8145g, eller den vägde egentligen 8250g om jag ska vara riktigt petig. 90.5 cm lång. En riktig drömfisk som genererade i att jag vann Fiskejournalens drömresa det året. Den fångades i en kraftverkskanal högt upp i Ångermanälven och var således en fin fisk i en tragisk miljö. Dessa kilowattöringar är utpräglade fiskätare som växer sig enormt stora i skuggan av en av mänsklighetens mest tragiska konstruktioner. Det andra rekordet var på Id och den tog jag i norrbottniska Alterälven 2004. En 60 cm lång hanfisk som vägde 2658g. Jag och min gode vän Jimi Ruonala fiskade denna älv under många vårar och det var väl mest på skoj som vi jagade rekordet. Det var helt enkelt vakant på den tiden och kvalvikten var satt till 2.6 kg. Tidigare togs det mängder med stor id i den här älven, men storleken på fiskarna har tyvärr sjunkit kraftigt under senare tid.

Hur ser du på begreppet catch and release?

Det är nu över tjugo år sedan jag själv anammade företeelsen. C&R är ett viktigt verktyg och ett absolut måste för att vi i dagsläget ska kunna förvalta och behålla välmående fiskbestånd, men även ett verktyg för att vi ska kunna återskapa intressanta vatten. För min egen del behåller jag som regel bara ett knippe matabborrar per år samt fiskar som blivit illa krokade och inte går att släppa tillbaka. Det blir ju inte så många, men jag får ändå äta mig en fisk ibland. Personligen tycker jag att man ska vara rädd om stora fiskar oavsett art och förespråkar att matfisk bör plockas ut av fisk i mellanstorlek. Men i slutändan är det stor skillnad på exempelvis abborrar i sjöar och strömstationär öring i mindre åar. Det är ungefär där som problemet runt detta med att fånga och sätta tillbaka fisk ligger, nämligen att förstå den stora skillnaden mellan olika typer av vatten och fiskarter. För att nämna ett tragiskt exempel så blev Lycksele kommuns absolut bästa harr- och öringå helt söndermetad på mycket kort tid.

Det behövdes endast tre mindre nogräknade personer som under två års tid behöll den fisk dom fick, sen var det över. Så fort kan det gå när total nonchalans och okunskap råder.