Lasse Sarri, som nyligen fyllde 85, hälsar välkommen till sitt hem i ett sommarfagert Nikkaluokta. I det lilla huset bjuds det på kaffe och fikabröd medan han berättar om tider som varit. Ömsom använder han svenska, ömsom samiska. I många år höll han tyst om sina upplevelser under andra världskriget. Inte ens hans barn visste något förrän han sommaren 2006 valde att berätta, något som NSD också skrev om.
- Vi hade ju tystnadsplikt i 50 år, säger Sarri.
Dåtidens CIA
Tillsammans med sin 16 år äldre bror och en annan same fick han under flera år i uppdrag att hjälpa norska motståndsmän från Sverige till Norge över fjällen.
Motståndsrörelsen kallades för Hjemmefrontens män. Den amerikanska underrättelseorganisationen, OSS, som numera benämns CIA, stod för finansieringen.
Det blev många farofyllda färder över fjället för att undvika tyskarnas hemliga polis, Gestapo, som fanns i var och varannan dal. Det kunde hända att tyskarna kom fram och frågade något, men då svarade de på samiska och sa att de inte visste någonting.
Farlig organisation
- På sommaren ville vi inte ta på oss något uppdrag eftersom det inte fanns någon is att gå på. Där broar fanns, där fanns också Gestapo.
- Gestapo fanns överallt, det var en farlig organisation.
De tre fjällförarna samt tolken hade sin bas på Unnaallakas i Abiskofjällen. De bodde i en riskåta och Lasse Sarri var bara 19 år första gången de var på uppdrag. De var så bekanta med fjällen på båda sidor gränsen att de inte behövde någon karta. En kompass och en kikare med stativ räckte. Något skriftligt meddelande hade de aldrig med sig, bara muntliga. Ett par gånger blev de tillfångatagna av tyskarna.
-  Men det var ingen fara. De bjöd oss på cigaretter men vi rökte ju inte. När vi plockade fram renkött börja det rinna ur deras munnar och vi gav dem att smaka.
- Vi hade aldrig tid att vara rädda, inte förrän några dygn efter att något hänt. Vi trodde på oss själva.
Tungt vatten
Det kunde bli långa sträckor på fjället. En gång ledde Lasse Sarri 20 man över ett tre mil brett fjäll. Ibland fick de tre fjällförarna bröd och torkat renkött av norska renskötare som började känna igen dem då de ofta passerade.
Ibland fick de bära sprängämnen, "tungt vatten" som det kallades, på ryggen som motståndsmännen använde för att spränga tyskarnas ammunitionsförråd. Även folk från andra länder var inblandade i aktiviteten på fjället. Lasse Sarri minns att han och hans två kollegor särskilt lade märke till ett tiotal kanadensare som inte uppförde sig på samma sätt som de andra. De hade bland annat till uppgift att bära de känsliga sprängämnena eftersom de hade så mjuka rörelser.
- Vi tyckte att de arbetade precis som vi. Och när vi frågade visade det sig vara indianer.
OSS ville redan en tid efter kriget tilldela fjällförarna utmärkelser för deras hjälp. Men de båda äldre fjällförarna ville inte ha någon utmärkelse och så fick det bli.
Det var först när den norske historikern Roger Albrigtsen fick kontakt med Lasse Sarri som frågan åter blev aktuell sommaren 2006. Sedan dess har norrmannen skrivit en bok om händelserna på fjället och bland annat intervjuat Lasse Sarri. Roger Albrightsen har också sett till att OSS åter fått upp ögonen för Lasse Sarri, därav utmärkelsen.
Stor ära
- Jag var inte nejsägare då heller. Jag känner mig stolt trots att tiden gått. Det var oväntat eftersom det gått så lång tid. För samernas del betyder det här mycket. Det måste vara den första samen som fått en liknande utmärkelse. Det känns som en stor ära.
I dag åker Lasse Sarri till Vuollerim för att besöka dottern Carina. Dit har också diplomet skickats, för att säkert komma fram,
- Det ska bli kul att se hur det ser ut.