Filmen med den snödykande Jesper Johansson i Luleå blev ett av veckans klickmonster på NSD.se.
Ändå ingenting jämfört med världens mest sedda klipp på nätet just nu – med all sannolikhet bilderna från flygolyckan i Taiwan.
Många har tagit del av den dramatiska filmsekvensen, där planet störtar, rollar över på sida och lyckas undvika flera höghus, samtidigt som vingspetsen nästan klyver en taxi på bron.
Taxiföraren klarar sig mirakulöst (bra karma där) men över 30 passagerare omkommer i kraschlandningen i floden. Och dödssiffran väntas stiga.
– Sällan en flygolycka dokumenteras så här nära, konstaterar SVT Rapports reporter i nyhetsinslaget.
Eh, va? I så fall har han aldrig besökt Youtube.
Internet svämmar nämligen över av filmer från världens värsta flygkrascher, dokumenterade live av förbipasserande ögonvittnen. En kavalkad av otäcka klipp följer på varandra i ”MOST SHOCKING PLANE CRASHES – CAUGHT ON CAMERA” som redan har setts av miljontals sedan det lades upp på ”tuben”.
Ett virtuellt smörgåsbord finns också för den som söker andra katastroffilmer: bisarra trafikolyckor, djurattacker, våldsamma polisingripanden, dödsskjutningar, tragiskt nog även många självmord.
Live Leak är den mer rumsrena sajten som CNN, Rapport och andra etablerade etermedier hänvisar till allt oftare, men det finns obegränsat med forum som också göder dem med mer, well, perverterade specialintressen.
Googla på uttrycket ”gore site” och förfasas.
Att filmerna finns därute beror förstås på dagens teknik. De flesta äger en smart mobiltelefon numera, många har också kameror installerade i såväl bilar som i butiker och hus i övervakningssyfte. Och med detta följer oändliga möjligheter att fånga – dela – unika, rörliga bilder från diverse hemska sammanhang.
Klippen sprids hejdlöst i sociala medier. I jakten på klick och virala succéer har den sensationslystna tabloidpressen hajat detta för länge sedan och nu börjar även de mer sansade ”gammelmedierna” bli lika blodtörstiga och katastrofhungriga, samtidigt som privatpersoner tjänar stora pengar på klippen.
Men när redaktionerna nu också frossar i filmer från IS-terroristernas ohyggliga illdåd blir det obehagligt på riktigt. De många halshuggningarna och nu senast videobilderna på den jordanske piloten som brändes ihjäl är så uppenbart välregisserade – rena reklamfilmerna för vilsna själar – och ändå medverkar världspressen till att sprida skräckpropagandan vidare.
Mission accomplished.
Lätt att få moralpanik över samtidens morbida fascination och undra vad som får folk att sitta som klistrade framför dessa filmer och sen trycka replay, bara en gång till.
Amatörpsykologiskt kan man anta att det är som vilket tillfälligt kickmissbruk som helst, men också en paradoxal tröst i en mörk orostid när alla ängslas över något i vardagen, må det vara kris i Ukraina, invandrare eller skilsmässor.
Titta, de flyger – och kraschar! Vilket tur att det inte var vi, ungefär.
Historien, liksom litteraturen, konsten och Hollywoods alla klassiska katastroffilmer, visar ju att vi alltid har varit lika intresserade av det fasansfulla.
Skillnaden är bara att utbudet är så mycket större och lättillgängligare i dag.
Men hur påverkas våra psyken av allt detta fruktansvärda?