Trenden har varit tydlig länge nu. Medan världsmetropolerna – från Berlin via Sydney till New York – förstörs av ockerhyror, själlösa butikskedjor och blaskiga lattedrycker, upptäcker alltfler hipsters stadsdelar långt utanför citykärnorna, gärna i nedlagda industriområden eller arbetarförorter.
Och – vips! – börjar det bubbla av mikrobryggerier, konstgallerier, secondhand-affärer, cykelverkstäder och musikklubbar på platser som höll på att förfalla.
Utvecklingen beskrivs som ”gentrifiering”, ibland i negativa ordalag, eftersom den inflyttade, kreativa medelklassen lätt krockar med ursprungsbefolkningen och paradoxalt driver upp hyrorna igen.
Svenska exemplet är slentrianmässigt Södermalm i Stockholm, även om närförorter som Årsta och Telefonplan passar bättre in i bilden.
Men vi struntar i ”Sofo”.
För många av världens existenskrisande media-, reklam- och it-kids som inte har råd att bo i Brooklyn vallvärdar fortfarande till nordvästra USA i jakten på den perfekta ölen, flanellskjortan eller indianfilten.
Och allra mest till Portland.
Oregons största stad, med ”bara” cirka 600 000 invånare, har i flera år kallats världens ”grönaste”, ”cykelvänligaste”, ”öltätaste”, ”konstigaste” och ”lyckligaste” hipstermagnet.
Detta trots den framgångsrika tv-serien ”Portlandia” som sedan 2011 driver med stadens unga invånare, något som normalt skulle dödförklara vilken subkultur som helst.
Jag besökte Portland nyligen efter en fin bilresa från San Francisco via bergen upp till the North west. Där, vid foten av vulkanen Mount Hood och omgärdad av gröna berg och djupa skogar, låg stål- och trästaden, med sina många broar över floden Willamette.
– Som att komma hem, hade jag kunnat säga till min resekamrat.
Ja, mycket i Portland påminner om Norrbotten, inte bara naturomgivningarna. Här finns ett avslappnat egensinne, utrymme för lokala traditioner och entreprenörskap. Skit i Kalifornien, New York (eller Stockholm): vi gör det själva i stället.
Eller ”Keep Portland weird”, som deras inofficiella slogan lyder.
Tack vare låga hyror har många ur USA:s hipsterintelligentia flyttat hit, delvis eftersom starka amerikanska varumärken har huvudkontor här (Nike, Adidas, Intel osv). Hela tiden pågår en debatt om alla skäggprydda män och kvinnor med flätor i håret och surdeg på jäsning hemmavid som tar över Portland och förvandlar staden till något nytt, samtidigt som de söker efter det autentiska och tillverkar, hm, yxor enligt uråldriga traditioner.
Allra mest tydligt blir det i de östra delarna, på andra sidan floden, där ölbryggerier, vintageaffärer och ”food courts” duggar tätt – smarta snabbmat-marknader med lokala förmågor som lagar ljuvligt käk.
Man kan säga mycket om hipstertrenden. Pros and cons.
Personligen väntar jag på att den ska slå på allvar i länet, likt den gröna vågen-rörelse som drog genom landet på 70-talet.
Förutsättningarna finns, i skuggan av gruvnäringens kris och Facebooks etablering i Luleå; i växlingen från tung industriregion till en mer mångfacetterad, kreativ miljö.
Vi har redan regionala öltillverkare på mikronivå i länet, jag hoppas på många fler. Överhuvudtaget fler food courts och lokala matproducenter, trots problem för exempelvis mjölkbönderna.
Lägg till fler kläddesigners, nyskapande musiker, nattliga skogsrejv, konstnärer och, well, cykelreparatörer.
Samt en barberare som vet hur man ansar ett skägg.
Om Northlandgruvan aldrig startar igen, är möjligheterna oändliga i Pajala.
Där finns allt som den moderna hipstern egentligen behöver: en älv, en massa skog, grungeskjortor, udda seder (blodstämning, nästa trend?), laestadianer och numera även Prideparaden.
Och allt till knappt någon hyreskostnad alls.
Låt oss kalla det Tornedalia.