Nils Johansson: Samehatet skrämmer mig

Nyligen uppdagades den illegala renslakten i skogarna söder om Gällivare. Uppemot 15 renar hade jagats i djupsnön av en eller flera gärningsmän på skoter och dödats på ett brutalt sätt. Mycket tyder på att de klubbades ihjäl och därefter slaktades på olika platser i skogen.

Händelsen utreds av polisen, gärningsmännen är fortfarande på fri fot.

Enligt uppgift till NSD dröjde det tre-fyra dagar efter anmälan innan polispatruller tog sig ut till det aktuella området på grund av bristfällig bemanning. Tydligen saknade poliserna i tjänst behörighet att köra såväl skoter som bil med släp, vilket fördröjde utredningen och den tekniska platsundersökningen.

Samtidigt drabbas renägaren, som tillhör Girjas sameby, hårt. Flera av de stulna renarna ska ha varit dräktiga vajor och nu hotas aveln.

– Jag skulle nästan kalla det för hatbrott. De har gett sig på djuren för att de inte tycker om oss, sa Matti Berg, samebyns ordförande, till NSD.

Nej, detta är ingen synopsis till nästa ”Jägarna” men vi får förmoda att Kjell Sundvall redan filar på ett nytt manus.

Här finns alla ingredienser serverade på ett silverfat.

Och rapporteringen om den grymma renslakten engagerar NSD:s läsare, som också har velat kommentera händelsen via vår nyhetssajt.

Tyvärr har vi inte kunnat godkänna merparten av dem.

Detta eftersom så många idisslar sitt sedvanliga, skrämmande samehat.

Näst efter flyktingar och tiggare är det få ämnen som eldar igång länets ljusskyggaste nättroll lika mycket som samerna.

Inte oväntat försökte Sverigedemokraterna vinna röster hos dem redan under valåret i fjol, genom förslaget att släppa renskötseln fri.

Det gick sådär för SD men motsättningen har funnits i Norrbotten länge och är så infekterad och komplex, att få politiker vågar ha samernas rättigheter som profilfråga.

Varför är samehatet så utbrett? Varför denna hets mot en redan utsatt folkgrupp?

Genomgående tema bland de många underkända kommentarerna är bilden av samer som ”bidragsfuskare”, ”skatteparasiter” eller ”offerkoftor”. Uppenbarligen tycker många att det finns de som utnyttjar systemet, för övrigt samma ”klipp och klistra”-resonemang som de applicerar på flyktingar.

Och säkert förekommer det, precis som det finns rötägg bland alla oss övriga svennar.

NSD har uppmärksammat oegentligheter, där just rättigheter missbrukas. Ta den omdiskuterade vägbommen i Ritsemfjällen, där utländska turister betalar för att ägna sig åt olaglig ripjakt. Samebyn med nyckeltillgång till bommen har hela tiden tillbakavisat anklagelserna och ingen har lagförts – men bland småviltsjägare och bärplockare råder inga tvivel om att samer tjänar pengar på tjuvjakten.

Återkommande skriver vi också om polisiära ärenden, såsom samers illegala jakt på rovdjur, som måhända bekräftar fördomarna.

Men snälla, hur kan dessa ytterligheter – anomalier – vara tillräckliga för det glödande hatet? Har så oerhört svårt att fatta misstrogenheten gentemot en kultur som redan är satt på undantag, rentav är i utdöende?

SVT Nordnytt rapporterade i höstas om en studie, utförd på uppdrag av Länsstyrelsen, som visade att rennäringen kommer att kollapsa och uppemot 15 000 årsarbeten riskerar att försvinna (Nordnytt, den 23/9 2014). Gruvexploatering, klimathot, rovdjur och usla renbeten är orosmoln över hela Sápmi och hotar återväxten av renägare, eftersom allt färre yngre lockas till näringen.

Och ändå ska det hatas och hatas och hatas igen.

Detta i tider när fejkade partiet Samedemokraterna, en uppenbar drift med Sverigedemokraterna, får ett grovt rasistiskt debattinlägg publicerat i flera tidningar, däribland Norrbottens-Kuriren.

Jag har skrivit det förr, tvingas upprepa mig som en fantasilös politiker – men polariseringen klyver sönder samhället.

Så pass beklagligt att jag inte orkar le åt jojkaren och nya Sápmistjärnan Jon Henrik Fjällgren, svensk-same-colombianen (sug på den, SD) som sätter tonårshjärtan i brand och avancerar direkt till finalen i Melodifestivalen med ”Jag är fri (Manne Leam Frijje)”.

Hans pampiga, überkitschiga låt är kul men den lär inte mildra motsättningarna.

Lika lite som när en före detta minister försökte sjunga ”We shall overcome” under en numera klassisk debatt om främlingsfientlighet.