Någonstans i framtiden, mitt i den superdigitala serverhallen, plockar mannen i robotdräkten upp postförsändelsen. Han öppnar paketet sakta och plockar vördnadsfullt fram en svart, blänkande rest från det förgångna.
Ett dubbelalbum. På vinyl.
När skivspelarens nål möter första spåret, strax innan öppningslåten, hörs det svaga knastret av total harmoni.
Pr-filmen till Daft Punksåterkomst Random access memories (kolla Youtube) är porr för oss vinylfetischister, en kongenial illustration av den franska duons mission att hitta åter till musikens själ, den som tappades bort bland digitala ettor och nollor.
Paradoxalt nog tycker somliga att skivans celebra studiomusiker och glänsande produktion tråkar ner låtarna med klinisk perfektion – men där har de fel. På samma sätt som hos 70-talsgiganter som Steely Dan skapar finliret på RAM en sublim musikupplevelse, en ogenerad kärleksförklaring till discon och den softaste rocken.
Men Daft Punks detaljrikedom kräver – till skillnad från en pumpande gymlåt av Swedish House Mafia – lyssnarens uppmärksamhet och tid. Gärna en bra stereoanläggning, därtill.
Och jag älskar fransoserna för deras vältajmade, nördiga vinylromantik.
För medan cd:n dör har vinylförsäljningen tiodubblats i Sverige sedan 2007, enligt branchorganisationen Ifpi. Det ökade intresset innebär att nätbutiker som Ginza har vinylutgåvor till aktuella släpp, medan horder av kids som inte ens var födda när vinylerna hotades av cd:n på 80-talet nu upptäcker hur mycket roligare det är att uppleva musiken via en skivspelare.
– Intresset ökar mycket bland unga. Vinylen är något att hålla i – och så gillar de ljudet. Till och med Lady Gaga släpper ju vinylskivor numera. Vinylen blir kvar för alltid, säger Crister Pettersson, 60 år, och ägare av Musica på Malmudden, länets enda skivbörs (öppnade 2005).
Vinylens storstilade analoga återkomst handlar alltså inte bara om hifi-navelskådning utan om vår längtan till något att uppleva på riktigt, vårda ömt och – ja! – lukta på. Något fysiskt. Visst, något att äga. Omslagen är många gånger konstverk i sig och den taktila upplevelsen får inte underskattas, liksom det nostalgiska värdet i sig.
Noterbart är att mindre skivbolag även har börjat ge ut kassetter (!). Vem trodde att en Sony Walkman skulle vara hipsterattribut 2013?
Majoriten av er lyssnar på musik på helt andra sätt numera. Som mixade Spotifylistor under joggingturen, för att ta ett exempel.
Men skivalbumet, med sin längd, uttänkta låtordning och produktion, är själva antitesen till samtidens fragmentiserade stresskultur, nuets digitala tyranni. På så vis är upplevelsen fullt jämförbar med en fängslande bok eller film. Ingenting – utom möjligen sex – får dig att glömma ett fasansfullt styckmord i Boden eller Northlands framtid som ljudet från en 180 grams vinylskiva ur ett par Linnhögtalare.
Låt vara att du måste byta sida efter ett tag.
*
Enligt Aftonbladets aktuella sexundersökning.