MC-Krönikan I helgen stövlade jag in på en Moto Guzzi-träff i full Harley-mundering.
Det var inte med avsikt och jag hade inte en tanke på att jag var iklädd både Harley-tröja och Harley-boots när jag hoppade ur NSD-bilen och glatt stegade in på området med block och kamera i högsta hugg. Tanken var ju att göra reportage!
Det var inte förrän någon yttrade: "Kör du samma märke som du har på stövlarna" som jag blev varse över min klädsel och att det KANSKE kunde uppfattas som aningen uppkäftigt.

För en märkesträff är ju en märkesträff som samlar entusiaster för ett visst märke då och här var det ju uppenbarligen inte Harley Davidson!
Nåväl, ingen större skada skedd, snarare tvärtom. Vi fick oss ett gott skratt ihop, eftersom gemenskapen mellan hojåkare ju oftast sträcker sig långt utanför märkesgränserna. Som följd fick detta möte även att hos mig - som älskar min Harley över allt annat - väcka lusten att provköra denna italienska maskin.
Varför?
Jo, ljudet som en av deltagarnas California II från 1987 gav ifrån sig när han startade den där utanför stugan i Repisvare, berörde mig.

Inte på samma sätt som min Sportster gör. Den som frustar och vibrerar och rytande som ett vilddjur bara vill ge sig iväg när man startar den. Och under de tillfällen man har anledning att puttra omkring på ettan, låter som om motorn vore fylld av kokande lava från en aktiv vulkan. Dovt bubblande liksom.
Nej, ljudet från denna Guzzimaskin lät också dovt, genuint och så där äkta men ändå mera snällt och trivsamt på något vis.
Så dyker chansen upp att ge sig ut på vägarna med en sådan så säger inte jag nej till att bli en erfarenhet och upplevelse rikare!
Åter så till ljudet på min egen maskin.

Kompisen som slog följe med mig en del av hojfärden ner till Skåne - till sitt eget förtret i bil - avslöjade följande innan vi skiljdes åt någonstans nedanför Växjö:
Han skulle inte bara sakna mig utan även ljudet och åsynen av min maskin. Vid varje rödljus eller korsning hade han nämligen vevat ned rutan för att låta detta underbara mullrande nå hans öron.
Glad blir jag över att det finns fler som finner njutning i min ögonsten!
Annars är det med fasa jag känner att luften ute börjar vara ack så kylig och skrämmande lik den höga höstluft som väl inte borde dyka upp förrän en bra bit in i september.
Detta medan dem i Skåne har haft tryckande värmebölja under lång tid nu. Morbrors fru i Simrishamn sa att hon knappt orkade gå utanför dörren, så varmt var det visst.
Så jag antar att hojåkarna där nere kör och njuter, medan vi häruppe kör, njuter och fryser!

I stället för att maktlösa se på medan de kyligare årstiderna kryper allt närmare, började jag, sambon och vår vän att under helgen styra upp vinteraktiviteterna.
För man kan ju inte bara gå där i mörkret och vänta på nästa hojsäsong, nej, man får allt se till att sysselsätta sig med de hojrelaterade göromål som finns.
Såsom garageträffar och eventuellt skruvande, mc-mässor och sammankomster med trevligt hojfolk runtom i Sverige.
För tack och lov så finns det en hel del sådant att pricka in i vinterkalendern!