Hon driver en ridskola och uppfödning av islandshästar. Senaste åren har hon haft ett 20-tal hyresgäster, nu har alla flyttat. Ridskoleverksamheten ligger i det närmaste på is.
– Jag skulle lätt kunna ha 75 elever i veckan, men jag måste avveckla eftersom vi måste flytta. Just nu har jag kanske 20 elever i veckan, säger hon.
För familjen innebär flytten från Sakajärvi att de mister hus och levebröd.
– Det tar tid att bygga upp en sådan här verksamhet och det kommer vi att behöva göra på nytt. Vi kastas ut från hus och hem till något vi inte känner till. Jag måste dra ner på hästar, det är inte så lätt att flytta 25 eller 30 hästar, säger hon.
Svårigheten är att hitta en gård som är lämplig för den verksamhet familjen driver.
– Det säljs inte så många gårdar där man har en liknande verksamhet som vår, det gäller att vara snabb men den här processen är inte snabb, säger Anna-Karin Nordvall.
Grannen Katarina Sundelin sitter i en liknande sits. Hon har en stuguthyrningsverksamhet som innebär att hon inte behöver arbeta heltid på annat håll.
– Det som stör mig är att jag tvingas flytta men blir inte erbjuden skälig ersättning för det. Det är de som vill ha min tomt, jag vill egentligen inte flytta, säger hon.
Hon anser att Boliden inte är transparenta och att det råder en massa oklarheter om hur bolaget ersätter de boende.
– De ersätter oss enligt antal kvadratmeter och skick men vi får inte veta exakt hur, säger Katarina Sundelin.
– Har man en större fastighet än 3 000 kvadratmeter värderar de endast en liten del som att den ligger nära Gällivare, resten blir byavärderad. Jag tycker inte att vi ska straffas för att vi har stora fastigheter.
Hon berättar att hon har 185 kvadratmeter förrådsytor men blivit erbjudet ett garage med förråd på 66 kvadratmeter.
– Var tog 120 kvadratmeter vägen? säger hon.
Hon känner sig uppgiven och säger att hon inte har någon extra energi till att göra andra saker. Jakten har fått stå över i år.
– Det känns som att vi är ett offer för omständigheterna. De behöver vår mark men vill inte betala för den, säger hon.
Sakajärviborna har en samverkansgrupp tillsammans med bybor från Liikavaara, som också ska tömmas på grund av gruvdriften.
– Vi är 50 personer i den. Några av dem är nöjda, men absolut inte alla. Och absolut inte jag, säger Katarina Sundelin.
Hennes hus kan eventuellt bli kvar då det ligger på gränsen till säkerhetszonen. Men att bo mittemellan två gruvor är inte ett alternativ, menar Katarina Sundelin:
– Jag vill verkligen inte flytta. Och om det blir ett dagbrott i Liikavaara blir det inte en dräglig boendemiljö. Till syvende och sist är det mark- och miljödomstolen som bestämmer hur nära man kan bo en gruva. Det bestämmer inte jag eller Boliden, säger Katarina Sundelin.