När Lina Stenberg skulle föda sitt andra barn fick hon en mycket obehaglig upplevelse. Under förlossningen kände hon att ryggbedövningen inte fungerade, och hon berättar att hon försökte säga det till sjukhuspersonalen utan att någon verkade ta det på allvar.
– De menade att jag spände mig och att jag skulle slappna av, säger hon.
Det här, tillsammans med att hon upplevde att personalen inte hade tid vara hos henne så mycket som hon själv ville under förlossningen, tror hon är orsaken till att hon kände en stor oro inför att det tredje barnet skulle komma. Ett barn som till slut förlöstes med kejsarsnitt för ungefär två månader sedan.
Sömnproblem
Rädslan för vad som skulle hända under förlossningen påverkade Lina Stenberg mycket under den tredje graviditeten.
– Jag hade svårt att sova och jag hade svårt att glädja mig åt min graviditet, berättar hon.
Hon ville ha kejsarsnitt och gick på den typ av samtal som kan ges till kvinnor med förlossningsrädsla, och som också krävs för att få ett kejsarsnitt.
Men hon berättar att även på vägen fram till förlossningen fanns det många saker som inte fungerade bra. Bland annat upptäcktes det att man hade missat att boka in henne på den utsatta dagen för kejsarsnittet. Det här upptäcktes vid det som skulle bli det sista besöket hos barnmorskan före operationen.
Vill ha dialog
Trots att förlossning nummer tre till slut blev något som Lina Stenberg beskriver som en positiv upplevelse, vill hon inte rekommendera Gällivare sjukhus till någon som ska föda barn.
– Jag är inte ute efter att svartmåla någon eller att dra all personal över en kam. Jag vet inte om det kan bero på rutinerna, men jag upplever att bemötandet brister, säger hon.
Genom sin berättelse vill hon uppmana de som jobbar med kvinnosjukvården på sjukhuset att diskutera mer kring hur kvinnorna tas om hand.
– Jag vill att det ska skapa en tanke och en dialog hos kvinnokliniken för att förhindra att fler kvinnor drabbas av förlossningsrädsla.
Skulle ha varit där
Hon har också funderat på vad personalen kunde ha gjort annorlunda när hennes andra barn föddes.
– De hade kunnat föreslå fler smärtlindringsmetoder. Och framför allt skulle de ha varit där hos mig, så att jag inte hade behövt känna att jag behövde be dem att stanna kvar.