Djupt besviken

Lena Helin har haft diabetes sedan ett års ålder.
- Jag har ändå alltid känt mig relativt frisk men det är under de sista åren sjukdomen förvärrats och fortsätter göra så. Blodsockret svänger enormt mycket och jag känner inte själv när det sjunker eller stiger, säger hon.
För att kunna sova tryggt om nätterna och slippa otaliga ambulansutryckningar efter att blodsockret hunnit sjunka eller stiga för mycket, skaffade hon borderterriern Jasper med målet att utbilda honom till diabeteshund.
När Jasper uppnått ett års ålder, som är kravet för utbildningen, sökte Lena Helin in till Service- och signalhundförbundets kurs, som finansieras med hjälp av statliga medel.
Det var i maj månad i år och i juni fick hon beskedet att hon inte kommer in men står på kö till nästa vårs platser.
Offentliga kostnader
Då fick Lena Helin vetskap om att det fanns en till utbildningsarrangör - Föreningen nordiska assistanshundar - som har instruktörer.
- Jag sökte dit och skulle få börja omgående, eftersom den startar utbildning direkt behov uppstår, men då fick jag veta att den föreningen inte får statsmedel till utbildningskostnaderna. Det innebär att jag skulle få betala utbildningen, plus resor och uppehälle själv. Sammanlagt en kostnad på runt 100 000 kronor, säger hon.
Går hon utbildning hos Service- och signalhundförbundet får hon instruktörskostnaderna betald men har däremot att betala och göra flera långa resor till och från Skåne.
- Det känns ju väldigt jobbigt. Den andra föreningen har instruktörer norr om Stockholm, säger hon.
Lena Helin pekar på att de ambulansutryckningar som i dag sker för hennes skull ger offentliga kostnader som skulle sparas in med en diabeteshund. Men framför allt är det tryggheten kring den egna hälsan hon vill stärka. I dag har anhöriga och arbetskamrater att vara uppmärksamma på Lena Helins mående. Jasper som diabeteshund skulle ta över det ansvaret.
- En diabeteshund jobbar så att den alltid är nära mig. Den har lärt sig att känna av mitt blodsocker, jag tror det är genom lukt, och gör mig uppmärksam på när det sjunkit eller stigit till en viss gräns. Med det hinner jag äta något eller ta extra insulin innan det gått för långt och jag inte längre är kontrollbar, säger hon.