Det har gÄtt knappt fem Är sedan vi senast sÄgs pÄ gÄrden. Jonas Lehto har hunnit fylla 32 och ler brett i gungstolen. I hans famn ligger sonen Sixten och myser, sex mÄnader gammal. Vid köksbÀnken stÄr sonen Valter, tre Är, och babblar om dinosaurier med sin mamma Johanna.
â Det Ă€r mĂ€rkligt vet du, bara ett par mĂ„nader efter förra reportaget du skrev, nĂ€r jag satt hĂ€r och funderade pĂ„ hur man skulle finna en kvinna att leva med hĂ€r pĂ„ gĂ„rden, trĂ€ffades vi.
De minns bÄda tvÄ första gÄngen de möttes.
â Det var nog faktiskt kĂ€rlek vid första ögonkastet. Vi sĂ„gs pĂ„ en skotertĂ€vling en bit bort hĂ€rifrĂ„n. Jag hade egentligen inte ens tĂ€nkt dit men min kusin drog med mig, och hon kĂ€nde till Jonas lite grann, Ett par veckor efter det skulle jag med nĂ„gra grejer till min farmor och farfar som bodde i Ullatti nĂ€ra hĂ€r, sĂ„ dĂ„ skrev jag och frĂ„gade om han var hemma och om jag kunde svĂ€nga förbi pĂ„ kaffe. Det var han, och jag Ă„kte hit. Efter det Ă„kte jag aldrig hem igen. Jag blev kvar.
Johanna berÀttar hur hon dagen efter hon kommit pÄ kaffe började fixa och mÄla i det som nu Àr deras kontor.
â Allt var sĂ„ sjĂ€lvklart liksom. För oss bĂ„da. PĂ„ en gĂ„ng.
Ibland förÀndras livet verkligen i en handvÀndning. Att nÄgot sÄ okÀnt kan vara sÄ givet frÄn en sekund till en annan Àr Jonas och Johanna tydliga bevis pÄ.
Det har gÄtt tio Är sedan Jonas bestÀmde sig för att jobba i trakten och startade det företag som gör det möjligt för honom bo pÄ gÄrden och ha nÀra till jobbet. Han jobbar med skog, snöröjning och serviceentreprenad bland annat. Men Àven gÄrdens jobb krÀver sina timmar dÄ veden som bostaden vÀrms med ska fixas, hö Ät djuren ska hinnas med och service av fordon ordnas.
Johanna har alltid velat bo pĂ„ landet, ha fĂ„r och leva ett liv nĂ€ra naturen. Ăven hon har ordnat sig ett arbete pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll dĂ„ hon satt igĂ„ng en firma för avel av sĂ„vĂ€l fĂ„r som höns pĂ„ gĂ„rden och har en servicefirma och tar jobb lite hĂ€r och var. Men just nu Ă€r hon mest bonde och förĂ€ldraledig.
Ett tjugotal fÄr hörs brÀkande i hagen nÀr vi lÀmnar köket och gÄr ut för att spana in allt liv pÄ gÄrden. Katten Göta traskar nÀra intill, hönsen som Àr runt 50 stycken lever fria liv runt alla husknutar och i hundgÄrdarna stÄr fyra hundar. Jonas och Johanna visar allt med lugna hÀnder och ord. De utstrÄlar vÀrme och trygghet och det syns lÄnga vÀgar att de trivs med varandra och livet.
Ett projekt just nu Àr den gamla timringen som var första huset pÄ plats i Kompeluslehto för snart 200 Är sedan, en rejÀl pjÀs som de nu gjort ny grund och nytt tak Ät pÄ för att bevara pÄ bÀsta vis.
â Det kĂ€nns fint att bevara den hĂ€r timringen, den Ă€r ju sjĂ€lva grunden till gĂ„rden. Valter och Sixten blir Ă„ttonde generationen Lehtos hĂ€r och det Ă€r rekord. MĂ„nga av gĂ„rdarna hĂ€r i trakten har det bott folk pĂ„ i tvĂ„-tre generationer, men sedan har de flyttat vidare och bara anvĂ€nt husen pĂ„ sin fritid. Jag Ă€r stolt att vi lyckats ha nĂ„gon kvar hĂ€r pĂ„ gĂ„rden i snart 200 Ă„r. Husen har aldrig stĂ„tt tomma.
PÄ gÄrden finns Àven det stora timmerhuset frÄn 1880 som Jonas farbror Ove gjort ett museum i dÀr man kan se hur ett hem med bygdens kultur tidigare sÄg ut. Under sommaren som var kom det drygt 300 personer och kikade i det.
Jonas ögon glittrar nÀr familjen sÀtter sig pÄ farstukvisten till museet och han berÀttar om den dÀr vintern nÀr han bodde hÀr sjÀlv, nÀr förra reportaget gjordes och mycket var oklart men han ÀndÄ var sÀker pÄ att allt skulle lösa sig tids nog.
â Klart det kĂ€ndes ensamt hĂ€r dĂ„ och dĂ„, det var ju bara jag som bodde i den hĂ€r delen av byn. Nu Ă€r vi uppe i fem personer. Det Ă€r jag, Johanna och barnen hĂ€r pĂ„ gĂ„rden och dĂ€r borta i grannhuset bor min farbror Ove, sĂ€ger Jonas och pekar en bit bortanför den gamla timringen.
Jonas vÀxte till stor del upp hÀr med sin farfar lediga dagar och lov, detsamma gÀller Johanna som var mycket med farförÀldrarna i Ullatti.
â Som barn ville jag verkligen bo sĂ„ hĂ€r hela tiden, men jobb och skola var ju i GĂ€llivare sĂ„ det var dĂ€rifrĂ„n man utgick. Det kĂ€nns fint kunna ge sina barn den uppvĂ€xt man sjĂ€lv hade velat ha, sĂ€ger Johanna och Jonas fortsĂ€tter:
â Det hĂ€r Ă€r verkligen min livsdröm. Att fĂ„ ge sina barn nĂ€rheten till djuren och gĂ„rdslivet och att jag skulle finna en sĂ„n kvinna som Johanna som vill dela livet med mig. VĂ„r dröm Ă€r att bli gamla tillsammans hĂ€r pĂ„ gĂ„rden.
Valter har börjat förskola i TÀrendö, det samhÀlle som ligger nÀrmast Kompeluslehto.
â Vi har allt pĂ„ tjugo minuters avstĂ„nd med bil. Det kĂ€nns vĂ€ldigt smidigt, sĂ€ger Jonas.
Men det Àr lÄngt till grannar och barn i samma Älder.
â Det kĂ€nns inte som nĂ„got problem. Jag Ă€r övertygad om att barn mĂ„r bra av att vĂ€xa upp sĂ„ hĂ€r. De lĂ€r sig hitta pĂ„ saker sjĂ€lva, samtidigt som de fĂ„r ta ansvar för djur och annat praktiskt hĂ€r pĂ„ gĂ„rden. Det lĂ€gger en bra grund i livet. Dessutom Ă€r vi mycket i farten dĂ„ vi bor mitt mellan tvĂ„ kommuner, GĂ€llivare och Pajala, och far Ă€ven runt mellan flera olika byar hĂ€r, bĂ„de i jobb och andra Ă€renden. SĂ„ barnen Ă€r vana haka pĂ„ och lĂ€r sig ta sig fram, tĂ€nker Johanna.
Hon har i den hÀr artikeln bara nÀmnts vid sitt förnamn. Johanna heter Eriksson i efternamn men Àr mer Àn redo att byta. Jonas fÄr sig en blinkning nÀr det hela kommer pÄ tal och det kÀnns som om del tre i den hÀr artikelserien nÀrmar sig; bröllopet.
LÄt oss Äterkomma i den frÄgan.