Färden med pärlan lindrade smärtan

När ens verklighet blir sådan att man inte längre vill befinna sig i den och man helst av allt skulle vilja krypa ur sin egen kropp för att det gör för ont att vara där, då finns det bara en sak att göra:
Kasta sig på hojen och köra.
Det gjorde jag häromdagen när beskrivna situation kopplat ett stadigt grepp om just mig. Jag tänker inte gå in på detaljer om bakomliggande orsaker. Nej, det jag vill komma till är att alla dagar ju inte är glada dagar och de dagar solen skyms av mörka moln är det viktigt att ha något helande att ta till.
För min del är detta helande just min motorcykel. Så just denna dag och stund när problemen på vägen kändes oövervinnerliga, för att inte säga fullkomligt oöverstigliga, gällde det att hitta ny kraft.
Och det var bråttom.

Hoppade upp från handduken på gräsmattan där jag legat och grubblat under solen, packade det allra nödvändigaste i packsäcken och spände fast den på hojjen. I klädd mc-mundering låste jag husdörren och styrde pärlan mot närmsta mack. I med full tank och sedan bar det i väg. Dit näsan pekade och hojen drog.
Jag körde, körde och körde, utan förutbestämt mål. Vi rullade fram längs vägen, pärlan och jag, och till slut kändes det som om hon gick av sig själv.
Jag bara satt där och kände hur bekymmer och svåra tankar rann av mig.
Vi kom så till det vägarbete som just nu råder under en lång sträcka längs E 10 söderut, vilket tvingade mig att ännu mer fokusera på annat. Fokusera på att hålla hojjen på vägen och inte spåra ur i det storsteniga grus vi rullade fram på. Snart kom vi ut på hela vägar igen och lät E 10 övergå i E 4. Luften blev varmare och fuktigare och dofterna allt ljuvligare ju längre söderut vi kom. Jag tog djupa andetag och började känna mig lite bättre till mods. Livet tycktes återvända.

Efter hela 30 mil kände jag att jag kunde stanna till. Jag hade vid det laget nått kusten och där blev jag också dröjandes kvar ett par dagar. Jag njöt av den lugnande havsbrisen och umgänge med goda mc-vänner i närområdet.
Blev också varse om att hur väl man än tror sig känna sitt län så finns det alltid outforskade pärlor att upptäcka. Sådana som kan nås både med och utan motorcykel, men som för en sann hoj entusiast förstås bjuder på ännu rikare upplevelser om de besöks med tvåhjulig ögonsten. Och gärna med en god mc-vän i sällskap förstås!

Väl hemma igen kände jag att färden med pärlan långtifrån hade rett ut mina problem. Men däremot hade den lindrat den smärta jag kände och gett mig styrka att ta itu med det som låg framför mig.
Turen längs vägarna spred ljus i mörkret och jag känner att trycket "All I need is my Harley" på en t-shirt i garderoben har fått en helt ny innebörd ...
... även om jag vet att livet inte är riktigt SÅ enkelt!

Viktiga detaljer föll bort ur förra veckans artikel om världsresenären Jeffrey Polnaja:
Han kommer från Indonesien, där han också startade sin motorcykelresa för freden. NSD träffade honom i Luleå, på hans väg till Nordkap. Hans 2,5 år långa världsresa avslutas för denna gång i Belgien.
Nästa år bär det av igen, på en ny 2,5 års-tripp.