Från Elitstyrkan och Afrikavandring till Gällivare

Hon har cyklat från Sverige till Sydafrika, deltagit i tv-programmet Elitstyrkan hemligheter, vandrat över 500 mil över den Afrikanska kontinenten och planerar att ro över Atlanten. För Emma Vånemo har längtan efter äventyr och utmaningar varit en del av henne så länge hon kan minnas. "Jag tror faktiskt att jag föddes med det - att det finns i mitt DNA.", säger hon.

Emma Vånemo, började jobba på räddningstjänsten i Gällivare kommun i våras och hon säger att hon trivs jättebra med både jobbet och kommunen. "Jag trivs svinbra med natur och vildmark runt knuten. Och med arbetskollegorna.", säger hon.

Emma Vånemo, började jobba på räddningstjänsten i Gällivare kommun i våras och hon säger att hon trivs jättebra med både jobbet och kommunen. "Jag trivs svinbra med natur och vildmark runt knuten. Och med arbetskollegorna.", säger hon.

Foto: Niclas Petersson

Gällivare2023-08-22 11:08
undefined
"Jag var nog lite av en pojkflicka när jag växte upp, klättrade mycket i träd och sånt där. Sedan drömde jag tidigt om att jag var upptäcktsresande och reste jorden runt", berättar Emma Vånemo.

Emma Vånemo är född och uppvuxen i Helsingborg, men har de senaste åren varit bosatt i Stockholm. I våras flyttade hon norröver då hon fått en tjänst som brandman på räddningstjänsten i Gällivare kommun. 

– Jag är ganska ny i jobbet; jag tog min examen i januari 2022. Då stod jag i valet och kvalet hur jag skulle göra - börja jobba direkt eller ge mig iväg på äventyr. Jag valde äventyret, berättar Emma. 

Äventyret, den här gången, var att gå från ett världshav till ett annat - från Indiska oceanen till Atlanten. Emma hade planerat att, helt ensam, vandra från Tanzanias största stad Dar Es Salaam till Namibia. Med ryggsäck, sovsäck, tält och packning påbörjade hon äventyret den 30 januari. Under 291 dagar vandrade hon genom fem länder, tvärs över den afrikanska kontinenten tills hon i november nådde slutmålet på Namibias västkust. Då hade hon i genomsnitt gått mellan två och tre mil varje dag och den totala sträckan låg en bra bit över 500 mil. Det är ungefär lika långt som det är att gå mellan Gällivare och Iraks huvudstad Bagdad. 

undefined
Emma Vånemo korsade den afrikanska kontinenten från Tanzania i öster till Namibia i väster. "Varje kväll skickade jag en position från min Garmin Mini Inreach. Så detta är den exakta vägen jag tagit.", säger hon.
undefined
Sista dagen på vandringen fick Emma följe av en massa supportrar. Ryktet hade spridit sig. Borgmästaren tog emot henne vid ankomstskylten till Henties baai. Sen blev hon eskorterad med polisen i fronten hela vägen ner till stranden.

Det är ju en enorm sträcka - och dessutom genom delar av Afrika som ses som osäkra. Var du aldrig rädd?

– Nej, jag var inte rädd. Visst finns det delar som är osäkra, men samtidigt är den bilden vi får av afrikanska länder i media inte alltid så rättvis.

undefined
Efter 291 dagars vandring nådde Emma Vånemo äntligen fram till Atlanten.

För tio år sedan, när hon cyklade från Helsingborg till Kapstaden, var hon med om några obehagliga situationer, men säger att med tanke på hur länge hon varit iväg på resande fot, på det stora hela inte tycker att det är så farligt.

– I Marocko kastade barn sten mot mig när jag cyklade förbi, de träffade dock aldrig. Sen var det män som körde upp med bil jämsides med mig och började onanera. Andra cyklade ikapp mig och ställde olämpliga och konstiga frågor och sånt. Så där var jag lite på min vakt. Men när jag kom ner i det "svarta" Afrika var det aldrig något som hände. Jag kände mig hur trygg som helst.

Ett halvår in i cykeläventyret övernattade hon bredvid ett gammalt stridsvärn ute i öknen i Västsahara. Ovanför henne bredde sig en otroligt klar stjärnhimmel ut sig över de vidsträckta sanddynerna. 

– Det var helt magiskt och jag minns att jag tänkte där och då att "Det här är för enkelt, det måste hända något mer". 

Och det gjorde det.

– Jag fick infekterade myggbett på rumpan. Det var så svårt att hålla det rent på grund av friktionen när jag cyklade. Så då fick jag snitta upp bölderna själv för att få ut varet. Jag hade en spegel i ena handen och en kniv i den andra. Det var lite krångligt.

Blev du inlagd?

– Nej, det blev jag aldrig. Men där nere är allting receptfritt så jag tog mig till ett apotek och köpte alla möjliga olika antibiotika. Men febern släppte inte, så jag tog jag mig till en läkare. Men det första han frågade när jag kom var om jag höll på med svart magi och då tänkte jag att jag tror att jag nog kan fixa febern bättre själv och vände på klacken och gick.

Från att resan gått alldeles för lätt hade det nu blivit tvärtom. Emma drabbades av svår ångest.

– Jag hade satt upp tältet i djungeln någonstans i Nigeria och då kom tårarna. Jag hade en sån jävla dödsångest och mådde jättedåligt. Jag fattade inte varför egentligen varför jag mådde dåligt, men jag bestämde mig för att ge upp. Och det var en sån jäkla lättnad. Så dagen dagen därpå när jag skulle cykla till närmaste flygplats, som låg kanske fem dagar bort, upptäckte jag att "fan, jag ler ju, jag mår ju bra. Vad är detta?". Och där och då fick jag tillbaka suget. Det var precis som att jag bara behövde erkänna för mig själv att det är skitjobbigt och att det är okej att ge upp. Och det gav mig styrkan att fortsätta.

– Och samtidigt, där och då, hade jag också botat min dödsångest. Jag kom till insikt att det är ingenting som säger att jag behöver bli gammal. I och med att jag valt bort en egen familj och så har tanken på ålderdomen blivit ångestfylld. Jag vill inte bli ensam, dement och okapabel och det där. Så jag bestämde mig att jag inte behöver bli gammal om jag inte vill. 

undefined
På nätterna sov Emma Vånemo ofta i sitt tält, men inte sällan blev hon hembjuden för mat och sängplats hos lokalbefolkningen.

Under sitt vandringsäventyr förra året, valde Emma, på grund av säkerhetsläget i Kongo-Kinshasa, att ändra rutten något. Från början hade hon tänkt att gå genom världens näst största regnskog. Den ligger till största delen i Kongo-Kinshasa och täcker en stor del av landets yta. 

– Jag ville gå genom regnskogen på grund av den extra nivån av jobbighet det skulle innebära. Så jag gick till Bukavu, en stad på gränsen mellan Kongo och Rwanda, för att söka information på plats. Där kom jag i kontakt med soldater, journalister och hjälparbetare. Det var framförallt en av dem, en kongoles som jobbat för flera hjälporganisationer, som fick mig att besluta att ta en annan väg. Han hade själv blivit tillfångatagen av rebeller vid två tillfällen. Vid ett av tillfällena hade han blivit tvungen att se på när några av hans fångvaktare åt delar av en annan människa.

Det blev en rejäl omväg - drygt 200 mil. Men Emma säger att hon, under sina äventyr, lärt sig att saker sällan blir som man planerat. 

– Jag hade räknat med att det skulle hända saker längs vägen. Till exempel att jag skulle bli misstänkt för att vara spion och blivit slängd i fängelse ett tag eller något liknande. Men det hände ju aldrig, säger Emma och skrattar lite och fortsätter:

 – Men det är klart, idag kan jag inte riktigt fatta att jag fixade det. Det är ju som att gå från Köpenhamn och upp hit till Gällivare. Då tyckte jag mest att det var kul - det var ju ett äventyr.

undefined
Fantastiska naturupplevelser saknades inte på Emma Vånemos vandring. "Här hade jag precis kommit ut ur Nyungwe nationalpark och slog upp tältet på ett lodge.", berättar hon.

Det är ganska uppenbart att Emma Vånemo gillar att utmana sig själv - att kämpa sig fram till sin bristningsgräns och sedan fortsätta lite till. 

– Jag har ett rätt hårt pannben och är född med en jävla envishet. Jag gillar när motgångarna kommer och det tar emot - jag blir starkare av det. Iallafall när jag tagit mig igenom det, säger hon.

– Sen har nog vissa saker i barndomen inspirerat mig. Jag har ett starkt minne från när jag var sex år gammal och vaknade mitt i natten och gick och satte på tv:n som visade Terminator 2 och det första jag såg var när Sarah Connor gör pull ups i sin cell och jag tänkte: "Wow, när jag blir stor ska jag bli som henne!".

undefined
Emma Vånemo, Gällivare räddningstjänst.

Men hon säger att den där envisheten kommit med ett pris. Framförallt för hennes nära och kära.

– Jag har nog stundtals varit väldigt egoistisk och distanserat mig känslomässigt. Försökt att ha så få människor som möjligt i mitt liv. Jag var rädd för att mina känslor till andra människor skulle påverka mina projekt om jag lät dem komma för nära mig. Så tidigare hände det att jag satte familjen åt sidan helt och hållet inför. 

Men 2016 skedde det något som fick Emma att inse att just den där distanseringen var något hon behövde jobba med. Hon hade planerat sitt livs största äventyr - en resa som skulle ta tre år att genomföra.

– Det kanske låter naivt och dumt nu, men jag skulle ro från Helsingborg och genom kanalsystemet i Europa ner till Medelhavet. Därefter skulle jag ro över Gibraltarsundet till Afrika och därifrån till Kanarieöarna. Där skulle jag byta till en ocean row boat (havsrodd) och ta mig hela vägen över Atlanten.

På andra sidan Atlanten skulle hon sedan byta till cykel och ta sig rakt över USA genom att cykla genom sydstaterna till Kalifornien. Och därefter vandra Pacific Crest Trail längs USA:s västkust hela vägen ända till Alaska.

– Men så hände det som inte fick hända. Jag gjorde den största tabben jag kunde göra. Jag fick känslor för en person.

Den största tabben? Att bli förälskad är ett misstag menar du?

– Haha... ja, jag upplever det som en tabbe. Jag har valt bort kärleksrelationer så att jag ska kunna leva mitt liv som jag vill. 

– Dessutom var det helt fel person. Det var ingen som jag kunde se en framtid tillsammans med. Men det spelar ingen roll, för känslorna var där och det räckte för att det skulle störa och förstöra mitt projekt. 

undefined
Emma Vånemo, Gällivare räddningstjänst.

Emma Vånemo valde att inte genomföra roddäventyret och hon säger att hon där också kom fram till att hon måste våga släppa familjen närmare in i sitt liv.

– Jag uppfattade själv att jag varit väldigt egoistisk, kall och distanserad gentemot dem och efter att jag valde att inte genomföra rodden så tänkte jag "vad fan håller jag på med?". Jag ville inte att de skulle ha den bilden av mig som jag själv hade. Så jag började aktivt umgås mer med dem och visa mig mer kärleksfull och sedan har det bara gått framåt. Så idag har vi en jättefin relation.

Familjen är föräldrarna, som är skilda, en storebror som är ett och ett halvt år äldre än Emma och en halvsyster som är 13 år yngre. Och två syskonbarn.

Men Emma såg ändå det avbrutna projektet som ett misslyckande och det tillsammans med en operation av ena foten gjorde att hon delvis tappade tron på sig själv. Det var inte förrän flera år senare, 2020, som hon fick oväntad hjälp, att återfå självförtroendet. En kompis till henne hörde av sig och tyckte att Emma borde anmäla sitt intresse för premiärsäsongen av tv-serien Elitstyrkans hemligheter på TV4. 

undefined
Emma Vånemo var med i första säsongen av Elitstyrkans hemligheter. "Fysiskt sätt var det de sesx jobbigaste dagarna i mitt liv.", säger hon.

– Jag hade ju tittat på den brittiska förlagan så jag visste ju vad det handlade om. Då började det kittla lite i magen - "ska jag verkligen?". Alltså, det var inte självklart. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av att synas i tv, så just det tog emot lite. Men så tänkte jag att det ändå skulle vara min enda chans att få utsätta mig själv för de där hårda uttagningstesterna. 

– Jag skickade iväg en ansökan och jag tror faktiskt att de ringde mig redan dagen efter och gjorde en intervju.

Sedan gick det som på räls. Emma fick åka och göra några tester och inte långt därefter var hon uttagen som en av totalt 18 deltagare i programmet, 13 män och fem kvinnor. 

– Fysiskt sett var det de jobbigaste dagarna i mitt liv.

– Det jag var mest rädd för innan programmet var att min opererade fot inte skulle hålla för att springa i ojämn terräng och så. Men det gick bra. Tills den femte dagen då vi skulle springa i ett grustag. Och den som kom fram först fick sätta sig ner och vila. Men jag kom efter och fick springa alla tio varv. Jag klarade det och där och då kände jag ingenting, men senare sent på kvällen när vi skulle sova utomhus på uppställningsplatsen så började det pulsera så in i helvete i tårna och då fattade jag att det här går inte längre.

Då var Emma ensam kvinna kvar i tävlingen. När den näst sista kvinnan åkt ut ett par dagar tidigare kidnappades hon av instruktörerna som satte en huva över huvudet på henne och förde henne till en förhörsrum.

– Och de var så fruktansvärt duktiga på att se i igenom en. Att gräva fram det som finns under ens masker. Och de hjälpte mig att komma till insikter om mig själv som jag inte vara medveten om tidigare. Särskilt den kvinnliga instruktören Pam var väldigt skicklig på det. Och de förhören hjälpte mig. 

Att flytta till Gällivare och börja jobba inom räddningstjänsten har varit ett äventyr i sig för Emma. Men hon nöjer sig inte med det; hon behöver mer än så menar hon. Så därför har hon, tillsammans med kollegan Maxim Spasskiy, börjat träna och tävla i brandmanssport. I slutet av augusti åker de till Danmark för att tävla i Firefit Championships Europe. 

undefined
Emma Vånemo och kollegan Magnus Sandwall hjälps åt med att säkra den omkullvälta bilen.

Och sedan, siktar du på VM?

– Ja, om jag inte blir avskräckt i Danmark, men det tror jag inte. Jag är jäkligt sugen. 

Har du några andra projekt eller äventyr på gång?

– Ja, jag vill ju ta revansch på den där Atlantrodden jag aldrig genomförde 2016. Men då måste jag skaffa sponsorer, för det blir dyrt. Minst en miljon kronor. 

undefined
Emma Vånemo har precis börjat tävla i brandmannasport, men hon har även planer på fler äventyrsprojekt. Både större och lite mindre. "Förutom att ro över Atlanten skulle jag vilja paddla runt Skandinavien. Men då måste jag eventuellt få dra kajaken vissa sträckor.", säger hon.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!