– Vad gör vi, det ska bort senast sista juli. Vi har ingenstans att ställa våra brandbilar. Där är det akut. Hur ska vi kunna flytta huset, hur kan man flytta föremål om man ingenstans har att ha dem? Jag tänker på det hela tiden, säger ordförande Ann-Helen Mickelsson.
Exakt vad som kommer hända med byggnaden vet föreningens medlemmar inte i dagsläget. Tankar finns på att flytta museet till hembygdsområdet eller att möjligtvis kunna flytta byggnaden några meter så det ryms bredvid den nya gymnasieskolan.
Det har också varit tal om att flytta kåkstan till hembygdsområdet.
– Men det är ju inte helt lätt. Det handlar också om underhåll och sådant och vi har så många byggnader själva och bara ideella krafter, säger vice ordförande Sture Köhler.
Föreningen kom i gång 1939. Då, precis som nu, höll samhället på att förändras.
– Man rev hus och byggde nytt. Man började spara föremål från det samiska samhället och bondesamhället eftersom man ville dokumentera hur det var. Men kriget bröt ut och det föll lite i träda, berättar Ann-Helen Mickelsson.
Då, för snart 80 år sedan, fanns 52 medlemmar, i dag finns omkring 300. Men de flesta är äldre och många medlemmar bor på annan ort.
– Vi skulle behöva fler ungdomar och fler som hjälper till vid våra aktiviteter, säger kassör Ulla Oscarsson.
Aktiviteter anordnas året om. Förutom julmarknad är det bland annat nationaldagsfirande och midsommarfirande på hembygdsområdet. Föreningen har också sedan 1995 hand om Gällivare marknad och även Strandcafét, det gamla epidemisjukhuset som uppfördes på nuvarande plats under 1890-talet och var Gällivares första epidemisjukstuga och användes som det fram till 1914. De senaste åren har caféet varit utarrenderad men i sommar kan det bli så att föreningen själv tar hand om det populära caféet - precis som de brukat göra förr om åren.
Till sommaren ska samevistet rustas upp. Även Engelska baracken, som drabbades av en brand i höstas, måste repareras. En ny bagarstuga är uppförd. Området speglar utvecklingen i socknen från mitten av 1800-talet.
– Man känner att det inte får brinna, det är vår historia det handlar om. Det är ett sätt att visa för människor hur livet sett ut. Det är viktigt att vi har de här husen. Om vi inte vet var vi kommer ifrån, hur ska vi då veta var vi ska, säger Ann-Helen Mickelsson.