Från barkbröd till överflöd

Det är den 22 december. Lönen har kommit och i affärerna är det trångt. Julmusik i högtalarna. I kön står stressade småbarnsmammor som tittar på sina listor. (Glömde jag saffranet och hur var det med julklappen till farfar?) Här köar gruvarbetare, pensionärer och kommunala tjänstemän som flexat ut. I affärerna är ett berg av varor uppstaplade. Köphets och stress tynger människors anleten. De arbetslösa som får vända på varje sekin söker extrapriser eller mår allmänt dåligt över att de inte har råd med en miniskoter till lillen eller åtminstone en bilbana. Då tänker jag på hur det var förr. En sällsynt vacker dag i juli reste jag till Tärendö för att söka mina rötter. Jag vandrade runt på kyrkogården och såg mina förfäders namn på gravstenarna. Jag talade med människor som jag tyckte mig känna igen. Vänliga människor med något bekant över sig. Mina avlägsna släktingar. Jag mötte en fantastisk berättare i hembygdsgården i Tärendö. Tore Perttu, som visade mig ett hembygdsområde med 22 byggnader och 2000 bruksföremål, en av de största samlingarna i Norrbotten. Jag såg barkbrödsskrapan, jag såg barkbrödsformen. Min farfar Herman Olsson Mukka föddes år 1874 i Tärendö. Han var son till en torpare och skomakare. Han fick gå fyra dagar i skolan. Han fick uppleva smaken av barkbröd och känna hungerns smärta. Han fick se sin mor dö i käkcancer utan smärtlindring och tillgång till hospice. Han var 15 år och skötte om henne till slutet. När sedan fadern frös i hjäl på isen endast 40 år gammal, var livet tungt för unge Herman. Han slet ont hos bönderna och sedan tog han beslutet. Han hade hört talas om gruvorna i norr, där man kunde tjäna bra med pengar. Vintern 1899 var kall. Aldrig har han frusit så mycket som den dagen då han i godsvagn färdades till Kiruna för att söka arbete i gruvan. Den dagen var det 30 grader kallt berättade min far för mig. Nåväl, Herman tjänade pengar. Han jobbade hårt men han hade födan för dagen. Efter ett par år flyttade han till Malmberget. Det var goda år och det var svåra år. Jag har hört berättelserna om lungsot, om vägglöss och om den svåra tid när sjukdom drabbade familjen och en del av barnaskaran fick utplaceras på barnhem. 30-talskrisen slog hårt och det arbetande folket levde under svåra umbäranden. Jag glömmer aldrig den dag då jag och min far besökte det gamla barnhemmet på andra sidan älven. Då han visade mig rummet där barnen agades med ris. Han berättade om hur hans lillasyster grät av hemlängtan men i stället för kärlek fick stryk. Hon led av diabetes men ingen läkare tillkallades och hon dog. Hon hette Laila och ser ut som en liten ängel på de svartvita fotografierna. Det var en svår tid för farmor när hon tvingades lämna bort sina äldsta barn. Hon hade sökt utvägar. Hon berättade om hur hon samlade ris i skogen och sålde för fem öre bunten. Hon gömde riset under en tvättsäck så inte finfruarna skulle se hennes svåra belägenhet och skratta åt henne. Detta tänker jag på när jag ser de långa köerna till kassorna. Detta tänker jag på när gruvbrytningen skakar om vårt samhälle och tvingar oss att flytta, när gruvan till och med kräver våra vänners liv och hälsa. Det senare får vi aldrig acceptera, men... Trots allt, det är gruvan och industrialismen som gett oss vårt välstånd. Vi behöver inte baka barkbröd. Vi har smärtlindring för våra cancersjuka anhöriga. Barnhemmen är nedlagda. Det enorma överflödssamhälle som vi lever i är kanske något tillfälligt. Jag tror på det enkla livet men hoppas att jag slipper baka barkbröd. Jag tror på kärleken och medmänskligheten. Det är inte så väldigt länge sedan folket svalt och barnen gnagde på köksbordens ben av hungersmärta. Låt oss glädjas över julen. Låt oss njuta av det välstånd vi lever i men låt oss aldrig glömma bort de som lade grunden till vårt välstånd. Låt oss heller inte glömma bort de som har det svårt, de som svälter och den som sitter ensam på julaftonen.