Sambon i tårar – berättar om år av terror

Under mordrättegångens första dag hördes den mördade Alfred Pudas sambo i Gällivare tingsrätt. Hon gav sin bild om den spruckna relation till Alfreds nu åtalade yngre släkting, som flyttade in i ett hus på grannfastigheten för ungefär för fem år sedan.

Hon sa att de i början hjälpte honom med mat och att komma i ordning i huset. Men de skulle snart upptäcka att han har en mörk sida.

– Han mådde inte så bra i vissa perioder och då syntes han inte till, säger hon.

Som från en dag till en annan upplevde hon att någonting hände, men hon vet än idag inte vad. När hon kortade ett par jeans åt honom blev han "jättearg" och krävde ersättning. Åklagarna spelade upp tre filmer, av totalt 51 klipp som hittats i mannens mobil, där han filmat Alfred när han plogat snö med traktorn ute på gården. I filmerna spyr han galla över Alfred och hans livskamrat. Säger bland annat att de är "de mest korkade han mött" och att de "inte har några hjärnor".

Sambon berättade att han kunde ställa sig på sin trapp och filma dem, även när de fick gäster på besök. De har känt sig hotade när han sagt att han ska "bränna allt" och att de "inte kommer att leva länge."

Han ska till och med ha blivit arg när Alfred plogade snö åt honom.

– Allt vi gjorde var en provokation. Hur vi levde och vad vi handlade. Allt, säger hon.

Den åtalade mannens advokat, Tobias Fälth, frågade ut sambon om det kan finnas andra möjliga gärningsmän. Hon tror inte det. Hon svarade att han aldrig varit fysiskt aggressiv mot dem och att det hänt att Alfred blivit arg på honom. Till exempel när han drog ut elkabeln medan Alfred klöv ved och slängde in den i en vägg så att den sprack.

– Men det tålamod som Alfred hade efter allt som hände, det tror jag inte många människor hade haft, säger hon.

Hon blev ihop med Alfred när de var 15 år och sedan 1992 har de bott tillsammans i Lainio. Men när situationen blev nästan ohållbar funderade de på att lämna byn.

– Två gånger nämnde han att ska vi inte sälja och flytta. Men vi trivdes ju här och våra barn är uppvuxna i Kiruna. Alfred trivdes med att vara ute i naturen och fiska.

Hösten 2022 satte de sig ner och skrev ett brev till polisen. Det brevet får inte läsas upp i rätten på grund av en rättslig teknikalitet, men hon berättade om innehållet – och att det skrevs motvilligt.

– Alfred mådde så dåligt av det här. Han ville inte polisanmäla utan att han skulle få hjälp och vård, säger hon.

Sista gången hon såg Alfred var när han vinkade i hallen för att åka iväg och pimpla. Hon ringde honom strax efter klockan ett och berättade att lunchen var klar. Han skulle då bara åka till Oksajärvi, snöra på sig skidorna och titta till ett par hus, för att slippa göra det på kvällen. Alfred hade ett skåp med nycklar hemma. När andra bybor var iväg såg han till att husen sköttes om.

– Han var omtyckt, det tror jag. Och han var hjälpsam.

När han inte kom blev hon orolig.

I rättssalen håller sambon ihop sig på ett hjältemodigt sätt. Men när hon berättar om dödsbudet kommer tårarna. När poliserna kom förstod hon att det var över.

– Jag kunde inte tänka mig att en människa kan gå så långt, säger hon och tittar på den åtalade mannen.

Han sitter uttryckslös fyra meter framför henne.

Han förnekar att han ska ha dödat Alfred Pudas. På torsdag är det hans tur att prata.