Men det var faktiskt en slump att han blev reporter. Under gymnasietiden tävlingssköt Stefan Nieminen och skötte samtidigt presskontakterna. Tidningarna ville gärna att han skulle skriva några rader också.
– Det jag skrev kom ju in i tidningen så jag tänkte "varför kan inte jag själv tjäna pengar på det jag skriver", berättar han.
– Så jag stövlade in på Norrländskan och sa här är jag, kan jag börja jobba här?
Så blev det. Han frilansade på NSD och när skolan och lumpen var avklarade fanns ett fast jobb som väntade. Året var 1981. Ganska snart fick han ett erbjudande från Folkbladet i Umeå, därefter radion och SVT. Däremellan blev det en avstickare inom ett helt annat område:
– Jag jobbade som pilot inom fjällflyget i tre år. Senare fick jag förfrågan om att vara med och starta upp TV4, säger Stefan Nieminen.
Det ville han och började arbeta som Barentskorrespondent. När kanalen senare behövde en Rysslandskorrespondent som skulle täcka hela det forna Sovjetunionen tog Stefan Nieminen sig an det. Det var ett spännande och händelserikt jobb.
– Man börjar ju inte med de värsta uppdragen, man växer in i jobbet. Ryssland var ett tämligen laglöst land efter kollapsen så man fick vara på sin vakt. På det sättet skolades man in i en riskmiljö, säger Stefan Nieminen.
Han fick mer och mer erfarenhet av att arbeta i krigs- och katastrofområden och jobbade bland annat under Balkankriget. Att jobba i de här områdena fick honom att växa som människa.
– Vi lever ju i en skyddad verkstad. Ibland kom jag hem och märkte hur folk klagade på de mest banala sakerna, man tänkte var för fanken tacksam över att ingen skjuter på dig när du kliver upp på morgonen. Men vi är väldigt bortskämda och har väl inte förstånd att uppskatta de här sakerna, konstaterar han.
Under Afghanistankriget vistades han i ett flyktingläger och fick bland annat se barn som slogs om vatten. Brunnen bestod av en grävd grop där hundar och andra djur rullade sig i.
– I det här området var det en väldigt liten andel av barnen som blev ungdomar, de dog i sjukdomar. Många gånger dog de på grund av förorenat vatten, säger Stefan Nieminen.
När han åkte hem till Sverige tog han med sig sonen till jaktstugan. Dagen därpå sköt han en älg, gjorde upp en eld och kokade kaffe.
– Jag satte kåsan i kallkällan som låg bredvid. Det var första gången som jag verkligen uppskattade möjligheten att kunna dricka vatten var jag än var. Jag hade aldrig reflekterat över att vatten är en lyxvara men då gjorde jag det, säger han.
Hur hanterar man att se så många hemska saker?
– Man får ta på sig arbetskläderna. Känslorna får inte komma in under skinnet på en för då går man under. Vi var de första reportrar som var på plats efter tsunamin och vi jobbade 14 dygn på raken, 20 timmar om dygnet. Det vi såg var bortom alla gränser. Konstigt nog kändes det ingenting när vi sedan åkte hem, man var alldeles tom. Jag kände mest en enorm trötthet och sov i 14 dagar efteråt.
Ett år senare gjorde Stefan Nieminen samma resa igen. Den här gången blev upplevelsen annorlunda.
– Vi var inte förberedda på hur ont det skulle göra att komma tillbaka och hur minnena skulle komma tillbaka. Resan var oerhörd jobbig eftersom vi inte tog på oss arbetskläderna. Vid Bamseklubben låg en blekt nalle som legat ett år i sanden och det pallade man inte se. Vi satt och redigerade jobb med tårarna rinnande. Det var bearbetningsresan och den var jävligt tuff.
Har du varit rädd någon gång?
– När man åker ner i ett krigsområde har man en väldig respekt för riskerna och är väldigt skärpt. Övergår det till ren rädsla blir man irrationell i sitt beslutsfattande. Jag kan sova gott i ett krigsområde samtidigt som jag har en väldig respekt för farorna som finns. Jag litar på mig själv och de bedömningar jag gör, säger Stefan Nieminen.
När han vill koppla av beger han sig gärna ut i skog och mark – friluftslivet har alltid varit viktigt för honom. Han spenderar gärna sju–åtta timmar på skidorna med geväret på axeln och jagar ripa och tjäder. Han tycker om att snickra och har renoverat ett stort hus under lediga dagar. Han läser gärna om tid finns – men arbetet slukar mycket tid.
Om några dagar arrangeras Dundret Runt och Stefan Nieminen har fullt upp med förberedelser.
– Ibland kan man sakna tiden som korrespondent, det är en livserfarenhet jag absolut inte vill vara utan. Samtidigt är jag jätteglad över att vara hemma med min familj. Att jobba med skidor är jättespännande och utvecklande. Verksamheten växer för varje år, det är en annan typ av tillfredsställelse.