Nämndsordföranden: "Utgår ifrån individens behov"

Där andra kommuner arbetar med öppenvård och frivillighet har socialförvaltningen i Gällivare gått i motsatt riktning. Förra året omhändertogs över 20 barn omedelbart och placerades i familjehem. 

Varför sticker en kommun med 17 000 invånare plötsligt ut i statistiken? I vår granskning Kampen om barnen försöker vi hitta svaret på den frågan. 

Under drygt ett års tid har antalet fall av omedelbara omhändertaganden av barn ökat mångdubbelt i Gällivare kommun, samtidigt som socialnämnden blöder ekonomiskt. Bättre rutiner och kontroll, hävdar socialnämndens ordförande. Ett övergrepp mot både barn och föräldrar, anser kritiker. Socialdemokraten Johannes Sundelin tillträdde posten som socialnämndens ordförande efter valet 2018. I egenskap av ordförande är det han som skriver under nämndens ansökan om omedelbara omhändertaganden enligt LVU. 

Vad är förklaringen till denna plötsliga ökning?

– Att jämföra siffror går ju alltid att göra, men vi måste titta på individens behov i varje enskilt fall. En av anledningarna är att det finns fall som borde ha hanterats betydligt tidigare, som vi nu ser att vi måste göra i efterhand. Det har också kommit in fler orosanmälningar jämfört med tidigare och det gör ju också att vi har fler bedömningar att göra. Barnkonventionen har blivit svensk lag och vi har i dag ett starkare barnperspektiv som vi måste ta hänsyn till. 

Men flera av barnen som omhändertagits den senaste tiden är ju små? Det kan knappast röra sig om samma barn som borde ha omhändertagits för flera år sedan?

– Men det är inte bara små barn, det finns en spridning av olika åldrar. Vi har skapat en större kontinuitet i vår verksamhet. Vi har förändrat organisationen och har i dag två samordnare och två enhetschefer för att vi ska kunna göra bättre bedömningar och leverera bättre service till våra medborgare. 

Annette Viksten Åhl, socialchef och Johannes Sundelin, nämndsordförande (S), hävdar båda två att det alltid är individens behov som styr.

Foto: Elisabeth Hedman

Målet för många kommuner i dag är att jobba med frivilliga insatser på hemmaplan. Varför jobbar ni inte så i Gällivare?

– Det gör vi absolut. Men när vi ser ett behov, då har vi en skyldighet att ansöka om LVU hos förvaltningsrätten. Och i nästan samtliga fall som har gått till förvaltningsrätten och sedan vidare till kammarrätten har vi vunnit. 

Vunnit?

– Ja, domstolarna har bedömt att vi har skäl för våra ansökningar om beredande vård enligt LVU. 

Lever barnen i Gällivare i större misär än i andra kommuner i länet?

– Nej, det tycker jag inte. Men däremot finns det individer som behöver stöd och det måste vi se till att ge.

2019 hade Gällivare lägst barnfattigdom i hela landet, enligt Rädda barnen. Ändå anser ni att utsattheten är stor för barn i den här kommunen?

– Jag håller inte med om den beskrivningen. Det vi säger är att vi har barn som haft större behov och uppenbart har domstolsväsendet hållit med oss. 

Ja, du upprepar det hela tiden. Men hur kan förvaltningsrätten göra en annan bedömning än det som framkommer i socialtjänstens underlag?

– Domstolen kan begära och begär i vissa fall kompletteringar i ärendet. 

Du skriver under varje beslut. Hur pass insatt kan du vara i varje ärende?

– Jag känner mig otroligt trygg med det våra tjänstepersoner plockar fram och jag blir extra trygg med att det är förvaltningsrätten som beslutar. Rätten skulle aldrig fatta beslut på felaktigt underlag. När vi ansöker om LVU får barnen ett juridiskt ombud, även föräldrarna har rätt till ett. Där har man också möjlighet från individens perspektiv att säga vad man tycker. 

Antalet omedelbara omhändertaganden enligt LVU sticker ut rejält vid jämförelse med andra länskommuner.

Foto: Elisabeth Hedman

Hur säker är du på att det i dessa drygt 20 fallen inte hade varit möjligt att vidta andra åtgärder än omedelbara omhändertaganden?

– Det är alltid så att vi ska överväga om vi kan hjälpa barnen med frivilliga insatser och det jag känner mig trygg i är att när vi tillsammans med tjänstepersonerna i SU har tittat på ärendena så har vi känt att vi just i de här fallen har behov av att ansöka om tvångsvård. Men det finns alltid saker vi kan behöva utveckla och jobba vidare med. 

Enligt Socialstyrelsens riktlinjer ska LVU vara ett sista alternativ när alla andra är uttömda. I Gällivare tycks LVU snarare ha blivit regel?

– Jag håller inte med om den bilden alls. Det finns naturligtvis de som har intresse av att sätta den bilden, men vi utgår från individfall. Om vi anser att det behövs tvångsvård för att det inte finns frivillighet eller att fallet är så pass allvarligt, då har vi en skyldighet att ansöka om det. 

Men 21 fall på ett år i en så liten kommun som Gällivare. Är det inte mycket?

– Javisst är det det! Och jag tycker att varenda gång som samhället tvingas gå in och göra tvångsåtgärder så är det ett misslyckande. Samtidigt, när det finns människor som är utsatta, då måste vi ha ett system som skapar trygghet för dem. 

Två demonstrationer hölls under hösten, där föräldrar och anhöriga krävde svar från er politiker. Vad tänker du om att detta sker i er kommun? 

– Alla har sin demokratiska rätt att demonstrera, det är något vi måste värna om. Jag tänker också att det finns politiker som vill skapa ett större intresse för och fokus på det här. Jag tycker att alla, inklusive enskilda politiker, har rätt att föra fram det. Även om jag tycker att man politiserar beslut som rör individer. 

Syftar du då på Moderaterna Lars och Eva Alriksson?

– Ja. 

Du säger att ni värnar den demokratiska rätten, men föräldrar har sagt till mig att tjänstemän vid socialtjänsten har sagt att deras närvaro vid demonstrationerna kan påverka deras ärende och att de inte bör delta? 

– Det är inget jag känner till. 

"Det är förvaltningsrätten som bedömer om vi har skäl att omhänderta, eller inte", säger Johannes Sundelin.

Foto: Elisabeth Hedman

Familjerna har uppmanat dig under demonstrationerna om att du ska komma ut och svara på deras frågor. Varför har du inte gjort det?

– Jag har välkomnat alla som har ringt till mig och jag har svarat på samtliga skriftliga frågor till Lars Alriksson, som är den som skickat in dem. Däremot har jag tackat nej till att stå på en stor demonstration och prata om individfall.