Det var en kylig septembermorgon i de norrbottniska fjällen som Rickard Björklund, affärsman med säte i Roslagen, gav sig ut på en tur med sin jaktkamrat och deras två hundar för att jaga ripa.
– Vi bestämde att vi skulle gå åt varsitt håll för ovanlighetens skull, något vi aldrig brukar göra annars. Men jag ville upp till en jokk och tog min hund Tibbe med mig, berättar Rickard Björklund.
Tibbe, eller Råvatj Aragorn som han egentligen är döpt till, är en fyra år gammal vorsteh med rötterna i Arvidsjaur. Han sökte som bäst efter ripa när han plötsligt hörde husse skrika till.
– Det var väldigt oländig terräng, hård blåst och snöblandat regn och precis uppe vid jokken så halkade jag och bröt foten – på tre ställen, berättar Björklund.
– Smärtan var ohygglig och foten pekade åt helt fel håll. I en timme försökte jag flytta mig därifrån och tog mig kanske trettio meter upp på en liten höjd. Tibbe var hela tiden väldigt orolig, nosade på min fot, slog på mig med tassen och förstod att något väldigt illa hade hänt.
Uppe vid jokken dränktes alla försök att ropa efter kamraten i vattenbruset och först ett par timmar senare återförenades de efter att jaktkompisen förstått att något var fel.
Nu började skymningen smyga sig på, och regnet, kylan och blåsten tilltog.
– Där vi befann oss var det ganska långt till en satellittelefon, men vi bestämde att han skulle ta båda hundarna med sig för att förenkla för fjällräddningen senare, och ta sig till en nödstuga.
Att det skulle ta sin tid för kamraten förstod Rickard Björklund, för det var en färd över två sjöar med båt och några kilometers vandring däremellan.
– Jag fick hans ytterkläder och förberedde mig på att det skulle bli kallt. Man blir ju också ganska medtagen av smärtchocken, berättar Björklund.
Tibbe följde snällt med husses kamrat och den andra hunden i koppel. Men väl ute på sjön i den första båten kopplade kamraten loss båda hundarna för säkerhets skull – och Tibbe såg sin chans.
– Han hoppade i sjön, simmade in till land och kom sedan sättande mot mig, berättar Rickard Björklund.
– Han sträckte ut sig längs min kropp. Han förstod att jag behövde värme. Så där låg vi och kurade under jackan.
Tre timmar tog det, innan paret hörde det glädjande ljudet av rotorblad genom ovädret.
– Det var otroligt snabbt jobbat av dem, det hade ju lika gärna kunnat ta hela natten. Och vid det här laget var det fem minusgrader. Jag har aldrig upplevt en sådan situation.
Jaktturen slutade på Gällivare sjukhus vid midnatt, med operation dagen efter. Därefter en lång rehabilitering på kryckor hemma i Roslagen.
– Sedan dess har Tibbe punktmarkerat mig. Han verkar vilja finnas till hands nu när jag har svårt att gå och han blir väldigt upprörd om min fru försöker ta honom med sig och taxen när hon åker iväg. säger Rickard Björklund och skrattar.
Han skriver själv om den dramatiska upplevelsen i ett brev till Tibbes uppfödare, och avslutar:
"Mitt starkaste minne från den här olycksaliga händelsen är min fantastiska hund som mer eller mindre räddade livet på mig. Tibbes beteende är verkligen värt att återge. Hundars förmåga att läsa oss människor är underskattad".