Riksdagsledamoten Mattias Karlsson (M), Luleå, har bestämt sig för att anmäla regeringen till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för den senfärdiga hanteringen av bearbetningskoncessionen för Kallak, järnmalmsfyndigheten i Jokkmokk.

Det är inte konstigt att Karlsson och andra oppositionspolitiker tar chansen att ge den S-ledda regeringen en knäpp på näsan. Beredningen av Kallak-ärendet lämnar tyvärr en del i övrigt att önska. 

Företaget Beowulf Mining har genomfört provborrningar i området sedan 2010 – och i april 2013 lämnade bolaget in en ansökan om bearbetningskoncession.  

Sedan dess – under mer än sex år – har ärendet bollats som en het potatis mellan Bergsstaten, Länsstyrelsen i Norrbotten, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och regeringen.

Det är en hantering som för länge sedan passerat det rimligas gränser.

I en debattartikel i Dagens Samhälle 2 januari 2018 reagerade även nio norrbottniska S-politiker – däribland Helena Öhlund, Älvsbyn, Robert Bernhardsson, Jokkmokk, Ulrica Hammarström, Pajala, och Niklas Nordström, Luleå – mot den utdragna processen.

De påpekade att den omständliga och oförutsägbara myndighetshanteringen försvårar möjligheterna att utveckla gruvnäringen i Sverige, vilket är stick i stäv med den nationella mineralstrategi som spikades 2013.

Tyvärr har de fått rätt. Enligt rapporterna från kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute har Sverige blivit mindre attraktivt för gruvinvesterarna under de senaste åren.

2016 rankades Sverige på 9:e plats i världen. Nu har Sverige sjunkit till 16:e plats, vilket är illavarslande.

Som skäl anger branschen att de sega tillståndsprocesserna i Sverige kostar alltför mycket tid, pengar och engagemang.

Det är djupt oroande för Sverige som industrination men även för klimatpolitiken. 

Svensk gruvproduktion är världsledande vad gäller både hållbarhet och klimatsmarta innovationer. Därför är det illa om Sverige tappar mark och investerarna istället söker sig till länder med sämre miljö- och arbetsmiljövillkor. 

På gruvbranschens höstmöte 28 november 2017 talade dåvarande näringsministern Mikael Damberg klokt om gruvnäringens betydelse. Han framhöll innovationsförmågan och näringens viktiga roll i övergången till ett fossilfritt samhälle.

Det kändes som att regeringen var på rätt väg i gruvpolitiken och skulle medverka till att reformera tillståndsprocesserna. Två år senare är det emellertid bara att konstatera att problemen kvarstår. Kallak är ett konkret och synbart bevis.

Således har regeringen lämnat öppet mål för Mattias Karlsson och Moderaterna – och det vore ju tjänstefel av dem att inte sparka in bollen.

Nu gäller för nye näringsministern Ibrahim Baylan och hans regeringskollegor att snabbt försöka rädda vad som räddas kan. 

Det behövs skarpa beslut för att visa att det finns allvar bakom ambitionerna att utveckla Sverige som gruvnation. I annat fall lär det bli väldigt svårt att försvara den socialdemokratiska gruvpolitiken i valrörelsen 2022.