Sannas mamma och pappa är med i en frikyrka. Pappan är mest kyrklig, fastän han inte vill, bara för att imponera på sin högkristna fru. Kyrkan bestämmer mycket över deras liv. Sanna får inte vara med i några andra föreningar, får inte vara ute efter klockan åtta, får inte ha någon mobil. Dessutom firar de inte jul, har ingen gran, inga julklappar och ingen julmat. Men de har snaps! Just det verkar pappan gilla lite för mycket.

Kanske är det därför pappan, som jobbar som vaktmästare på Sannas skola, slår henne och ibland även klasskompisarna när de uppför sig dåligt.

Det finns nu flera versioner av Sanna. Den arga, vildsinta börjar slåss och skrika på skolan. Den andra försöker stoppa sig själv, men lyckas inte.

När den utåtagerande Sanna skickar en video till läraren där pappan slår elever, så börjar saker spåra ur.

Det som är så speciellt med denna pjäs är att den skrivs medan den spelas. Samtidigt som Sanna uthärdar pappans vredesutbrott sitter hon också på en busstation och skriver om det. Hon har full kontroll. Ett tangenttryck och så skriker alla skådespelare: “T!” eller “K!”. Men mest gillar hon att skriva “alla ramlar”.

Sen händer hemska saker, men pjäsen lyckas ändå få mig att skratta mitt i det ledsamma med saker som detta.

Och mitt i föreställningen dyker en gorilla upp. I klänning. Skrattretande, men sen gråter jag. Gorillan sjunger en narration av det som händer. Ett sätt för Sanna att distansera sig från det hemska som pågår, men ändå kunna berätta om det.

Sen, en knivfajt! Helt spänd av oro fick jag ändå skratta, när alla svordomar plötsligt censureras. “Din lilla PIP!”

Jag älskade narrativet att Sanna skrev pjäsen medan den pågick. Unikt. Jag har aldrig stött på något liknande förut. Det var fantastiskt att hon satt på busshållplatsen med sin dator och skrev om det som samtidigt skedde runt omkring henne.

Musiken i showen gav en otroligt förhöjd upplevelse. Förutom den sjungande gorillan har Sanna också en egenskriven låt.

Videon får pappan avskedad, och som straff slår han ihjäl Sannas katt. Konflikten skruvas upp och leder oss till ett oväntat slut. Under berättelsens gång genomgår Sanna en inre konflikt med sig själv. Ska hon bli som pappan? Eller ska hon stå emot sin aggressiva sida?

Pjäsen ”Sannas sanna jag” är fylld med humor, men också med allvar. Inte en sekund blir jag uttråkad, inte en sekund händer något förutsägbart. När jag inte skrattade så grät jag.